Två av de mest intressanta frågorna i efterspelet kring Tinus Luc Koblar och Nikola Pasic handlar om hockeyns oskrivna regler och var gränsen går mellan psykologiskt spel och personliga övertramp.
Det finns en form av överenskommelse om att det som sägs mellan spelarna på isen stannar där. Jag kan faktiskt inte minnas att vi någonsin pratade om det som en regel under min aktiva karriär. Det var bara så det fungerade. Man kunde kalla en motståndare för det ena och det andra under matchen och sedan ta honom i hand efteråt. Det var en del av hockeyn jag växte upp med.
Det finaste med idrotten är kanske just det där. Att man under ett slutspel kan hata sina motståndare på sportsliga grunder och sedan tacka och krama om varandra när allt är över.
Att ta din motståndare i hand och tacka för matchen är också något som alla unga tjejer och killar som börjar idrotta får lära sig i en tidig ålder.
Vi formas senare in i en kultur där det finns en ömsesidig förväntan om att inte gå till media och berätta vad som sagts, utan att i stället hantera det på isen.
Jag har själv både delat ut verbala smockor och tagit emot dem. Ibland handlade det om att få en motståndare ur balans, ibland om att ge igen efter något som hänt i ett tidigare byte. Gick någon för långt kunde svaret komma i form av en tackling eller en rejäl markering. Det var kanske aningen primitivt, men det var så vi hanterade det.
Finns ingen magisk gräns
Samtidigt ser jag baksidan med den här hederskodexen. Att inte offentliggöra varje ordväxling kan vara ett uttryck för respekt för spelet. Men om tystnaden blir viktigare än det som faktiskt har hänt riskerar kulturen att skydda beteenden som borde ifrågasättas.
Den stora frågan är var gränsen går för vad man får säga på isen.
Att kalla en motståndare dålig, ifrågasätta hans mod eller hockeykunnande och försöka få honom ur balans är en del av det psykologiska spelet. Det ska svida, men helst inte bli så personligt att respekten för varandra försvinner.
Att nämna en motståndares mamma innebär inte automatiskt att en gräns har passerats. Sammanhang och ordval spelar roll. Men grova sexuella förolämpningar mot en familjemedlem är något helt annat än att håna en misslyckad passning.
För egen del har jag svårt att förstå behovet av att blanda in någons familj. Att försöka reta gallfeber på en motståndare hör till spelet. Men vad hans mamma eller pappa har med en hockeymatch att göra har jag svårt att begripa.
Det finns ingen magisk gräns där ett visst ord alltid är acceptabelt och ett annat alltid är förbjudet. Däremot måste vi kunna skilja mellan att försöka provocera en motståndare och att medvetet förnedra honom eller hans familj.
Rasistiska eller homofobiska kommentarer, sexuella trakasserier och hot är så klart oacceptabla och ska aldrig försvaras eller gömmas bakom att det ska stanna på isen.
Får inte bli ett frikort
Diskussionen efter matchen mellan Rögle och HV71 väcker därför en större fråga om hockeyns normer och hur vi ser på dem.
En spelare måste kunna tåla att bli provocerad. Det är en del av elitidrotten. Men han ska inte behöva acceptera vad som helst eller tystas av hockeyns gamla hederskodex.
Jag ska erkänna att jag är kluven. Det finns något fint i att spelarna själva får hantera det som händer på isen, utan att ordväxlingar blir en fråga för tv, sociala medier eller disciplinnämnden. Samtidigt får den kulturen inte bli ett frikort för den som går över gränsen. Bara för att vi alltid har gjort på ett visst sätt betyder det inte att det är rätt.
Frågan bör därför inte vara om Tinus Luc Koblar borde ha berättat vad Nikola Pasic påstås ha sagt. Det är trots allt det som har fått diskussionen att blossa upp.
Det intressanta är snarare varför fokus så lätt hamnar på den som berättar, i stället för på det som påstås ha sagts.
Jag vill inte att hockeyn ska bli en sport där ord ska förklaras, utredas och diskuteras i flera dagar. Jag tycker fortfarande att det finns något värdefullt i att spelarna själva kan hantera mycket av det som händer på isen. Men jag vill heller inte att uttrycket ”det som händer på isen stannar på isen” ska bli ett frikort för den som går över gränsen. Det är skillnad på att tåla tuffa ord och att acceptera vad som helst. Den skillnaden borde vi kunna prata om utan att någon stämplas som tjallare för att de säger ifrån.
Det måste gå att värna hockeyns kultur utan att försvara allt som sker inom den.