Live at Carnegie Hall
Jag vaknar alldeles för tidigt av ett envetet smattrande mot sovrumsfönstret. Årets första rejäla höstregn strilar sidleds över Bandhagen.
Jag hasar försiktigt ut i köket för att inte väcka familjen, sätter på kaffe och lyssnar, på lägsta möjliga volym, på skotska Teenage Fanclubs för dagen nya album ”Do not dare to dream”.
I mitt huvud har alla slags regn ett väldigt specifikt soundtrack. Och just det här tillhör tveklöst Teenage Fanclub, så pass att det nästan blir svårt att lämna deras grånande stämsång i moll för att skriva om Cameron Winter.
Han är till vardags sångare och huvudsaklig kompositör i Geese, det internationellt mest omhuldade amerikanska indierockbandet sedan The Strokes genombrott för ett kvarts sekel sedan.
När Geese i somras besökte Way Out West stod Sverige på plats med armarna kollektivt i kors och så rynkades det förstrött på näsan:
”Äh, det var väl inte så speciellt som de hävdade”.
Och så var den korta men intensiva kärleksaffären med Geese visst över.
Men det är ju nu inte riktigt Geese som är grejen med Geese – det är soloartisten Cameron Winter som är grejen med stort G. Ingenting Winter har producerat med sitt band är tillnärmelsevis i paritet med hans enda soloalbum som smögs ut kring jul för snart två år sedan.
Där – i full frihet, om vartannat besatt, manisk och sakral – behandlar Winter rockhistorien på ett vis som inte är helt väsensskilt hur årets Nobelpristagare i litteratur, Anne Carson, tar sig an antiken (”Like Brian Jones/ I was born to swim”). I Geese skapar han, i jämförelse, blott högst konventionell indierock.
I de få intervjuer Winter har gett mässar han gärna om inspirationen från Glenn Branca, Miles Davis, Arthur Russell, Black Dice och Television. Utöver mer väntade självklarheter som The Beatles, Bob Dylan och Leonard Cohen.
Winter, född 2002, rör sig mellan bländande intellektuell bildning och experimentell postmodernism, utan att någonting av detta får stå i vägen för explosiva känsloutbrott. Och allt detta sparar han till sina soloframträdanden.
Man får nästan gå tillbaka till Van Morrisons ”Astral weeks” eller Tim Buckley för att hitta någon motsvarighet. Men det räcker inte så: det återstår ständigt nya lager kvar att upptäcka i Winters solomusik.
På ”Live at Carnegie Hall” framträder han ensam med en flygel. Omarbetade sånger från soloalbumet ”Heavy metal” samsas med nykomponerat material.
Klassiska Broadway-musikaler – genrens mest kända teatrar passande nog bara några minuters promenad söderut från anrika Carnegie Hall – ekar i hans refränger. Det blir än tydligare när Carnegie Halls mäktiga takhöjd verkligen känns i varje fräsande andetag när Winter gång på gång försöker klämma in för många ord och musikaliska genrebyten i en och samma brygga eller vers.
Allt går, om man så önskar, att härleda till något. Efter varje avslutad låt är anteckningsblocket fyllt av än fler namn; Laura Nyro och Carole King efter en låt, en purung Bruce Springsteen och Tom Waits efter en annan och ”kan innehålla spår av hela den kanadensiska familjen Wainwright” efter nästa. Men alltid med en medvetenhet om att det faktiskt är 2026. Det finns ingenting retro eller tillbakablickande i Winters musik; bara en oändlig kunskapsbas.
Den flerfaldigt Oscar-belönade regissören Paul Thomas Anderson har filmat konserten. Resultatet, ”Cameron Winter at Carnegie Hall” befinner sig från och med den här helgen på bioturné i USA. Förhoppningsvis når den förr eller senare även Sverige, om inte annat så i kraft av regissörens renommé.
Konsertfilmer är inget jag brukar kasta mig över men den här utgör ett ovanligt undantag. Att förlora sig i Winters maniska ordflöde är ju en ganska förtrollande upplevelse redan utan Andersons närbilder.
Och, förlåt, jag tappade den inledande vädertråden. Vilket regn ackompanjerar då egentligen Cameron Winter? Eller famlade jag bara efter en förevändning för att få nämna Teenage Fanclubs så melankoliskt årstidsanpassade album?
Problemet är att i princip samtliga kända väderlekar – och några tidigare odokumenterade – ryms i Winters musik, ofta under loppet av en och samma komposition. Kompositionerna sträcker ju gärna ut sig till sisådär sju-åtta minuter; moln hinner skingras och en sublimt grann regnbåge uppenbara sig vid horisonten innan himlen förbereder sig för en dundrande åskattack.
Intensiteten i framförandet bildar imma på min laptopskärm. Halvvägs genom konsertupptagningen ser jag inte riktigt längre låttitlarna.
”Live at Carnegie Hall” beter sig som en mässa som blint och självsäkert vågar lita på råvarorna. De långa sångerna förvandlas i den här sättningen till litterära psalmer fyllda av översmart underhållande rader. Den blott 24-årige Winters röst, lyrik och en flygel räcker ganska utmärkt som bevisföring för att han redan är underskattad.
Det skenande tåg som fick världens samlade rockskeptiker att ändå identifiera sig som ”geesecurious” har verkligen inte gått, av ”Live at Carnegie Hall” att döma tror jag snarare att det knappt har hunnit lämna sin avgångsstation.
Läs även