Det är fortfarande mörkt när plastpallarna ställs ut framför de hundraåriga trähusen längs huvudgatan i den lilla orten Chiang Khan. Bangkokbor i fleecetröjor slår sig ner med flätade korgar fyllda av khao niao, klibbigt ris, i knät. Någon fotograferar, en annan gäspar. Sedan kommer munkarna.
Barfota och klädda i saffransorange går de långsamt längs gatan medan gryningsljuset letar sig in mellan husen. En näve ris läggs i varje munks skål. Några meter bort flyter Mekong, och på andra sidan floden ligger Laos insvept i morgondis. Allt känns som en perfekt iscensättning av det ”slow life” som gjort Chiang Khan till en populär helgdestination bland thailändare.