Det är fredag eftermiddag och jag går runt i lägenheten. För några timmar sedan flyttade mitt yngsta bonusbarn hemifrån. För första gången sen jag var tjugosex år har jag inga hemmavarande barn. Jag är femtiosju nu. Jag har alltså levt familjeliv i över trettio år. Jag försöker känna efter hur det känns att den tiden av mitt liv nu är över. Dessutom är min man bortrest så jag är helt ensam hemma. Jag minns när min son var liten och jag var barnfri några timmar för första gången på väldigt länge. Jag låg på sängen och stirrade i taket. Visste inte vad jag skulle göra av egentiden. Sen gick jag själv på bio och såg första ”Sagan om ringen”-filmen som precis kommit ut. Det var 2001. Min son var då fem år gammal. Nu är han trettio och har egna barn. Jag får inget grepp om tiden.
Jag borde skriva på den storyline som ska levereras om några veckor, men blir liggande i soffan. Tom. Till slut går jag ner till Coop och handlar chips och dipp som jag äter till middag framför en true crime-dokumentär på Netflix.