Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden”, heter det i Matteusevangeliet i 1917 års bibelöversättning. Beskrivningen passar väl in på Sveriges kristna råd.
I förra veckan meddelade rådet att man till sist suspenderade medlemskapet för Rysk-ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet. Det har gått sju och ett halvt år sedan de första avslöjandena om kyrkobygget i Västerås, med kopplingar till penningtvätt, organiserad brottslighet, otillbörlig påverkan på kommunala beslutsfattare och etablering på en strategiskt känslig plats. Det har gått mer än fyra och ett halvt år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, ett krig som kyrkan och patriarken har kallat för ett heligt krig.
Och det har gått mer än två och ett halvt år sedan de statliga stöden till kyrkan drogs in efter ett yttrande från Säkerhetspolisen om kyrkans kontakter med rysk underrättelsetjänst.
Saliga äro de saktmodiga. Sveriges kristna råd kan knappast anklagas för att ha agerat otåligt, eller konfliktsökande. Snarare helgonlikt att vända andra kinden till.
Moskvapatriarkatets nära band med den ryska staten är knappast en nyhet.
Moskvapatriarkatets nära band med den ryska staten är alltså knappast en nyhet. Så sent som denna vecka presenterades två finska rapporter, framtagna inom ramen för försvars-, inrikes- och utrikesministeriernas arbete, om Rysslands möjliga utveckling fram till 2045. Där framträder den rysk-ortodoxa kyrkan som en politiskt betydelsefull del av det ryska maktsystemet. Kyrkan bidrar till att forma nationell identitet, legitimera makten och driva värdepolitiska frågor.
Mönstret har djupa historiska rötter. År 1722, året efter att Peter den store utropat det ryska imperiet, ålades präster att rapportera det som hotade tsaren, även om det framkommit under bikt. Från 1920-talet utnyttjade den sovjetiska säkerhetstjänsten systematiskt präster och kyrkliga miljöer för angiveri, infiltration och operativa uppgifter, även utomlands. När moskvalojala präster i Ukraina lämnar vidare uppgifter som kommit under bikten från ukrainska soldater till rysk underrättelsetjänst reproducerar de bara ett gammalt mönster i ett system där makten, kyrkan och säkerhetstjänsten är kommunicerande kärl.
Kunskapen om detta är varken hemlig eller svåråtkomlig. Patriarken Kirill har själv kopplats till KGB under sin tjänstgöring för kyrkan i Schweiz på 1970-talet. Han stod nära metropoliten Nikodim, som också tillhörde KGB. Metropoliten Antonij, utlandschefen som invigde kyrkan i Västerås, är i sin tur patriarkens skyddsling. I samband med invigningen fick församlingens präst även ta emot en tacksamhetsmedalj från SVR, Rysslands utrikesunderrättelsetjänst. Då tyckte inte Sveriges kristna råds generalsekreterare att det var skäl för uteslutning eftersom ”ekumeniken har ett annat väsen”. Prästkappans effektivitet som osynlighetsmantel är imponerande.
Efter att Västerås stad för över ett år sedan begärt expropriering av kyrkan hos regeringen tillsattes i somras en utredning om fastigheter som hotar Sveriges säkerhet. Västeråsfallet illustrerar varför frågan är angelägen. Kommer regeringen att vara lika beskedligt fördragsam som Sveriges kristna råd?