En mor och en dotter söker frid och framtid på Sicilien. Samuel Levander har läst en ny bok av Valeria Luiselli och retar sig på det självbelåtna malandet, men hittar också engagerande stycken.
Roman
Valeria Luiselli
”Början Mitt Slut”
Övers. Niclas Nilsson
Rámus förlag, 392 sidor
Valeria Luisellis nya bok är som jazz. På gott och ont.
Temat återkommer.
Först ska det sägas att den mexikansk-amerikanska författaren är ett av de stora unga namnen från andra sidan Atlanten. På svenska finns bland annat de hyllade romanerna ”De förlorade barnen – ett arkiv” och ”De tyngdlösa”. Ett av Luisellis kännemärken är hennes avancerade autofiktiva lekar – trådar mellan livet och litteraturen så elegant tilltrasslade att den som försöker följa dem drabbas av ljuv svindel.
Så även i ”Början Mitt Slut”. Romanen berättas av en kvinnlig författare, av journalister utfrågad om sin autofiktion, som efter en skilsmässa är på jakt efter en ny början, såväl i livet som i skrivandet. Ensam med sin tolvåriga dotter tillbringar hon en sommar på Sicilien, den vindpinade, varma ö där hennes mormor föddes.
Mor och dotter uppehåller sig i Catania, hos en pianist som är ute på turné. Han kommer visserligen hem så småningom – men i den här boken är männen bara tillfälliga gäster. Pianisten kallas rentav på symboltyngd lek för ”turisten”. Exmaken förblir genomgående försänkt i ett avlägset, skräckfyllt dunkel.
Världen Luiselli skildrar är kvinnlig. Den består av en mor och en dotter som måste hitta ett nytt sätt att förhålla sig till varandra efter att familjen brutit samman, en mormor i Mexiko som håller på att tappa minnet, och en mormorsmor som en gång för länge sedan ur Siciliens dammiga jord grävde fram en antik mosaik föreställande den evigt föränderlige guden Proteus.
Deras berättelser framträder ur korta prosastycken med gåtfulla titlar, vilka så småningom får sin finurliga förklaring. ”Början Mitt Slut” innehåller överlag mycket som klarnar först efter hand. Den som läser boken två gånger belönas. Teman och slingor återkommer, ekar i varandra och skapar nya betydelser. Slutet skriver om början.
Och det dröjer ända tills dess innan jag inser att Luiselli har dribblat bort mig så fullständigt att jag missat att romanen, lika mycket som om allting annat, också handlar om hur fiktion formas. Här kolliderar och koagulerar olika livsflödens lavaströmmar till berättelser mitt framför våra ögon. Det är imponerande. Men – om sanningen ska fram – besvärande länge också lite tråkigt. I likhet med viss avancerad jazz.
Även Luiselli för verket framåt med hjälp av snirklande improvisationer. Berättaren har för vana att utgå ifrån sin egen och dotterns till en början långsamma vardag i Catania för att sedan sväva ut i en särskild slags essäistik som jag skulle vilja kalla för väldigt amerikansk och ganska så trist. Den tenderar att kretsa kring just sådana skrivande liv som dess författare för, och kännetecknas av högstämda funderingar i stil med: ”Vad är det – att börja om? Var är den – början?”
Retoriska frågor, som får minst lika retoriska svar. Allt som oftast i form av en poetiserande definition av ett allmänt begrepp, given efter en stunds klädsam och kokett tvekan. En typisk slutsats lyder: ”Kanske är hem upprepning.”
Jaha.
Kompetent men livlös nordamerikansk prosa, gjord av meningar som följer en på förhand given mall. Självbelåtet stannar författaren vid den avslutande, tomma definitionen och tycker sig i och med denna ha uppnått någonting.
Jag blir upprörd, som ni märker. Men lyckligtvis är boken mer än detta malande. Berättaren rycks allt som oftast ur grubblerierna av att hennes dotter pockar på uppmärksamheten. Hon har en egen, alldeles frisk röst och dialogerna dem emellan glänser till på sidan.
Och när paret till slut sätter sig i rörelse och lämnar Catania skakar även boken till och börjar leva. En utblomning som fullbordas i den sista delen, när dottern helt tar över ordet. Visserligen är hon starkt idealiserad – det osannolikt rådiga och samtidigt lite magiska barnet är till och med en gestalt som närmar sig klichén – men när Luisellis språk tar plats i hennes mun lämnar det en gång för alla de redan uppkörda hjulspåren och lyckas med nyvunnen, egensinnig kraft blåsa bort sådana invändningar.
Detta samtidigt som tilltagande skogsbränder närmar sig henne och hennes mamma, i en kuslig parallell till vad som skedde i Sydeuropa så sent som i somras. Det dramatiska slutet inbjuder som sagt till en omläsning av början. För de som orkar lyssna på denna intelligenta men tidvis stelbenta jazz en gång till.
Läs fler texter av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker.