DN Debatt. ”Med de nya reglerna hade vår kärlek aldrig fått chansen”
DN DEBATT.
Nya regler för anhöriginvandring hotar att slita isär familjer på samma sätt som tonårsutvisningarna har gjort. Restriktionerna sägs stärka integrationen, men det enda de gör är att hålla föräldrar borta från sina barn i flera år och hindra kärlekar som aldrig får chansen att spira. Fråga mig, jag vet, skriver Hilda Gustafsson, fil dr i internationell migration.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Den 1 oktober trädde nya och mer restriktiva regler för svensk anhöriginvandring i kraft. Reglerna gäller både svenska medborgare och personer som har invandrat till Sverige och vill få hit en familjemedlem som inte är EU-medborgare. För vissa familjer innebär lagändringen också att villkoren förändras trots att familjen redan bosatt sig i Sverige.
Jag, som just disputerat inom svensk familjemigration, fruktar att vi står inför en situation liknande de uppmärksammade tonårsutvisningarna – att lagen kommer att splittra ett stort antal familjer. En ny regering bör förebygga detta genom att snarast se över regelverket och fokusera på familjesammanhållning och barnets bästa.
Tidöpartierna kom 2022 överens om att anhöriginvandringen skulle stramas åt så långt som EU-rätten tillåter. Höjda försörjningskrav och krav på privat sjukförsäkring var några av förslagen, vars legitimering var något diffus men kunde förstås som en del av det övergripande målet att minska Sveriges attraktivitet för dem som befarades belasta välfärdsstaten. Förslagen förstärkte en gradvis restriktiv väg inom svensk återförening sedan 1990-talet, som befästes av den rödgröna regeringen 2016. Det färdiga lagförslaget klubbades igenom i augusti i år och ska, menade Tidöregeringen nu, bidra till förbättrad integration och minskat utanförskap.
Jag befarar dock att denna definition av integration inte tar hänsyn till de familjemässiga konsekvenser som lagen medför. För att illustrera det restriktiva skiftet inleder jag med ett enkelt exempel: mig själv.
2008 var jag i 20-årsåldern och, som många andra i min umgängeskrets, på resande fot. Av en händelse träffade jag personen som skulle komma att bli min partner de närmaste fyra åren.
Han var från USA, jag var student, vi blev kära. Vi pratade på Skype i några månader och bestämde oss för att testa att bo tillsammans i Sverige. Han ansökte om ett sambovisum från Migrationsverket för att flytta till mig. När ansökan hade dragit ut på tiden – två månaders handläggningstid kändes som en evighet – ringde vi Migrationsverket, som fattade ett positivt beslut inom någon dag.
Det var jobbigt att ha ett distansförhållande (ansökan måste göras utomlands), men beslutet innebar att vi snart kunde bygga ett liv tillsammans. Förutsättningarna för detta hade sett diametralt annorlunda ut om jag hade varit i samma ålder i dag.
2016 infördes ett nytt bostads- och inkomstkrav för anhöriginvandring. Under dessa krav hade min bostad visserligen ansetts tillräckligt stor, men ansökan hade avslagits då en studentbostad i regel inte anses tillräckligt långsiktig av Migrationsverket. Och med en vanlig hyresrätt hade jag ändå inte klarat inkomstkravet – som den 1 oktober i år höjts med 30 procent, eftersom CSN inte når de 31 364 kronorna i bruttoinkomst som regeringen har räknat ut behövs för att försörja mig och min sambo.
I dag hade vår relation tagit slut där och då. De 90 dagar långa turistvisumen mellan USA och Sverige ger varken rätt eller möjlighet att behålla ett arbete. Men tack vare de dåvarande reglerna fick vi i stället möjligheten att vara unga: att studera, skaffa kaféjobb och efter några år gå skilda vägar för att vi ville, inte för att vi var tvungna.
Om jag mot förmodan hade uppfyllt kraven, hade jag som medborgare haft en fördel gentemot många som invandrat. Internationella studenter från länder utanför EU har nu helt förlorat rätten till återförening. För andra med tillfälliga tillstånd har en tvåårig väntetid införts, utöver tiden de redan har väntat på sitt svenska uppehållstillstånd.
Familjer kommer därmed att tvingas leva åtskilda i flera år – utan att kunna lämna sina barn på förskolan, ha filmkvällar, gå på skolavslutningar, bröllop och begravningar. En familj jag intervjuade för min forskning beskrev återföreningen efter två år isär som en blandning av känslomässig tomhet och glädje över att barnen var i säkerhet.
Vari ligger då kopplingen mellan tonårsutvisningarna och lagen om anhöriginvandring? Jo, det är inte bara tröskeln för att beviljas uppehållstillstånd som höjts, utan även rätten att få stanna. Före 1 oktober i år prövades försörjningskravet enbart vid första ansökningstillfället. Om ansökan godkändes fick familjerna tillfälliga tillstånd som i regel förlängdes om relationerna bestod när tillstånden löpte ut. Därför kunde familjerna också leva som familjer gör mest: de kunde byta arbete, börja studera, jobba deltid, testa en ny stad.
Med den nya lagen ska försörjningskravet prövas på nytt när familjens uppehållstillstånd ska förnyas – även för många familjer som kom hit före lagändringen. Vanliga livshändelser förvandlas därmed till en risk för familjesplittring: att förlora jobbet, börja studera eller få barn (vilket höjer försörjningskravet) kan innebära att familjen inte längre uppfyller kravet och får avslag och utvisas. Då kommer vi återigen se barn som gått i skolan, fått fritidsintressen och kompisar tvingas återvända – i den bristfälliga integrationens och utanförskapets namn.
Jag är inte ensam om att bekymra mig över konsekvenserna av den nya lagen. Tvärtom ifrågasatte många remissinstanser om familjeseparation verkligen leder till bättre integration. Jag hoppas nu att kommande regering är förutseende nog att ta itu med dessa frågor redan innan vi behöver se dess konsekvenser – för de 20-åringar som vill provbo med en amerikan och för den förälder som vill delta på sina barns födelsedagar.