I dagarna kommer Nobelpristagaren Anne Carsons nya bok på svenska, ”Fel Norma”, en samling texter och bilder om sådant som att simma, om de stora författarna, om sorg och om språk. DN kan här publicera ett utdrag, den poetiska berättelsen ”Minisemester”.
Eftersom hon har kärlekssorg och sen dör hennes mor tar D och D henne med på minisemester. Semesterorten är en bikupa. Det strömmar bin genom gatorna och natten. Bin som trängs, bin som surrar, bin som glänser och är oroliga, bin med rullande gång som sjömän, bin som slickar korn ur varandras skägg. D och D är också bin och går före och leder henne längs strömmen. Strömmen är berusad. De stapplar till huset de hyrt. Det blir bra, tänker hon.
Nästa dag hyr de cyklar. D och D susar iväg längs cykelbanan. Hon trampar hårt på pedalerna, bromsar tvärt på en sanddyn, får ett blåmärke på benet, börjar om. Detta händer fyrtiofem gånger. Jag har inte suttit på en cykel sen jag var tio, förklarar hon för ingen. Svettdroppar rinner nerför hennes näsas båda sidor. Just då slutade min far hoppas på mig. Två dagar avklarade, tänker hon.
På morgonen ligger en vildkatt och dåsar på frukostbordet på verandan medan D äter müsli och läser högt från tidskriften Men’s Muscle. Foton av män som ägnar sig åt att förflytta insidan av sina kroppar till utsidan genom att dra i kedjor medan det blixtrar ur deras huvuden. Ursäkta, kan jag få en till. Andra lyfter städ i vit skjorta och slips. När man läser Gogol (noterade Nabokov) ”gogoliseras” ens ögon – folk som gillar överrockar börjar dyka upp på gator där det aldrig förekommer kyla eller snö. Får jag kanske se bröstmuskelkablar tumla runt på vaxkakornas rosafärgade gator i dag?, undrar hon.
För att fördriva tiden tjuvlyssnar hon (på kaféet).
Känner du dig frestad?
Ja, om jag förlorade så skulle jag nog göra det.
Sjukt såvida du inte verkligen verkligen gör det.
Så, ska jag?
Du hade kunnat säga tack men.
Kan vi inte bara vara fria och så här?
Svårt läge nu.
Ja, jag vet.
Trodde aldrig du skulle känna på det sättet.
Ja, jag vet.
En fantasi är inte en.
Men jag saknar det som en.
Och sen slutar dagen med ett ofattbart dumt gräl mellan D och D utanför en restaurang. En bit halstrad tonfisk har fastnat i halsen på henne.
De nöjer sig med att väsa till varandra.
Du vill att jag ska vara någon annan.
Jag vill inte att du skall vara någonting alls.
Det är metafysiskt omöjligt.
Nu får du ge dig.
Åratal senare när D och D inte längre är tillsammans undrar hon hur det var för dem att släpa henne med sig som ett extra ben, fram och tillbaka längs de upplysta strandpromenaderna, in och ut ur mörka affärer där de provade olika plagg och hon grät, förbi terrasser och barer och skrän och sexpooler och andra populära flyktmetoder. En natt så tung att den påminner henne om hennes mors hus, det lilla huset invid sjön där de brukade ägna sig åt sitt på var sitt rum, vända blad, tänka intensivt på varandra och vänta på att allt skulle vara över. Eller gå om varandra i köket och byta några ord. Vänta på att vad skulle vara över? Kvällen med den halstrade tonfisken hade hon återvänt till det hyrda huset insmetad i äcklig honung och legat på rygg i tältsängen.
På stranden tillsammans med D och D (sista dagen) tittar hon ner och tänker, jag har samma tår som hon. Hon läser bara böcker skrivna av folk som heter Margaret för att känna sig nära sin mor. Inte för nära. Stackars tår. I terapin (tänk på allt roligt ni gjort) hade hon dragit till med berättelsen om hur de hade kört till stranden utan fungerande bromsar; när de backade ut från uppfarten sa hennes mor, Ja, vi har nerförsbacke till vattnet och sen får vi se, och det hade de gjort. Hur de kom hem minns hon inte. De berättade aldrig för hennes far eller bror att de hade kört till stranden utan bromsar, de stoppade undan det längst in i garderoben som en gammal krans från en parad och kastade ett öga på det någon gång då och då när de arrangerade om det som låg längst fram.
Översättning: Lars-Håkan Svensson
”Fel Norma” ges ut av Ellerströms förlag
Läs mer om Anne Carson och läs mer om Nobelpriset i litteratur