INSÄNDARE. Jag är rädd för att rasismen mot oss som är samer återigen börjar få fotfäste och att jag måste förklara. Men jag vill inte behöva försvara att samisk identitet kan rymma utbildning, renskötsel och ett jobb i Regeringskansliet, skriver renägaren och turismföretagaren Marita Sikku.
Jag orkar inte ens läsa Hanne Kjöllers artkel i Svenska Dagbladet om ”samebyarnas misstag”. Jag vaknar ändå med en dålig känsla. Jag mår rent illa.
Jag inser att jag har drömt ett axplock av texten om Gabna sameby, om våra 4 000 renar och de elva personer som är renskötare. Om hur ordföranden granskas för att han har bott i Solna och arbetat på Regeringskansliet. Om hur autenticiteten ifrågasätts, inte bara hos en person, utan hos ett helt folks modernisering – från att vara ett nomadfolk till att i dag använda motordrivna fordon.
Ordföranden är min svåger. Min sambo är renskötare.
Deras farföräldrar levde som nomader. De fick tak över huvudet på 1940-talet och förstod redan då att tiderna förändrades. De uppmanade sina söner att en skulle utbilda sig och den andra ta hand om renarna.
Min svärfar blev åklagare. Redan då förstod man att vi behöver människor med utbildning för att kunna bära vår röst in i framtiden.
Nu är vi där. I framtiden. Och jag är rädd.
Jag är rädd för att rasismen återigen börjar få fotfäste. Jag är ledsen över att jag ens känner att jag måste förklara.
Förklara för människor som inte vet bättre. För människor som saknar kunskap, men som samtidigt inte verkar vilja ta till sig den. För det finns något som ofta försvinner när man räknar renskötare på papper.
En sameby består inte bara av de personer som formellt är renskötare. Det finns alla vi andra. Familjemedlemmar och närstående som är aktiva i renskötseln under årets alla årstider. Människor som är med på kalvmärkningen, när sarvarna ska dras till slakt och vid renskiljningen när renarna ska ner till vinterlandet. Som hjälper renskötarna att hålla kanterna så att våra renar håller sig där de ska. Som på våren är med och flyttar renarna tillbaka mot fjällen.
Det handlar om människor som har vanliga anställningar, driver företag, studerar och lever sina liv i det svenska samhället, men som samtidigt försöker få ihop vardagen med att vara delaktiga i samebyn och bidra med det som behövs.
Det är hundratals människor som på olika sätt bär detta tillsammans. De är ytterst delaktiga i att renskötseln kan fortsätta.
När man räknar elva renskötare är det lätt att få en bild av elva människor och 4 000 renar. Men bakom de elva finns familjer, släkter, barn och vuxna. Människor som lägger sin lediga tid på renskötseln, tar semester för att vara med och lär sig av sina föräldrar och mor- och farföräldrar. Som för kunskapen vidare till nästa generation.
När jag tittar på Gabna sameby ser jag därför inte bara renskötarna som bär själva renskötseln. Jag ser ett helt samhälle. Jag ser familjer. Barn. Ett rikt kulturarv.
Människor som arbetar i det svenska samhället och betalar skatt i Kiruna kommun, samtidigt som de bär på kunskaper som gått i arv genom generationer. De som bereder skinn och syr bruksplagg och slöjd. De som gör knivar och kåsor. En samisk journalist, en översättare, en känd jojkartist och en ung artist. Flera sömmerskor. En som driver en samisk butik. Några som arbetar och driver företag inom besöksnäringen. Flera som bär vårt språk.
Unga som försöker lära sig traditionell kunskap. Barn som drömmer om att en dag bli renskötare. Vuxna som försöker få vardagen att gå ihop. Alla dessa människor drar sitt strå till stacken. Inte för att de måste bevisa sin samiskhet, utan för att de är en del av en gemenskap och ett kulturarv som vi är beroende av för att kunna föra vår kultur vidare.
Men för oss handlar det också om smärtan i att se sin sameby tillintetgöras, förminskas och anses inte ha ett riksintresse. Och till sist: att bli ifrågasatt i hur samisk man egentligen är. Att gång på gång tvingas förklara. Försöka skapa förståelse. Utbilda. Det är kanske det som gör mig allra tröttast.
Att vi hela tiden förväntas utbilda andra om vilka vi är, samtidigt som vi själva försöker leva våra liv, ta hand om våra familjer, föra våra språk och kunskaper vidare och hålla ihop en näring och en kultur som generationer före oss har kämpat för att bevara.
Jag vill inte behöva förklara varför min svåger är samisk för att han har bott i Solna. Jag vill inte behöva förklara varför min sambo är renskötare trots att han lever i ett modernt samhälle. Jag vill inte behöva försvara att samisk identitet kan rymma både utbildning och renskötsel, Regeringskansliet och renhagen, svenska och samiska, motorfordon och traditionell kunskap. Det ena gör inte det andra mindre samiskt.
Vi har aldrig slutat vara ett folk bara för att vi har förändrats. Vi har överlevt genom att förändras. Och kanske är det just det som så många fortfarande inte förstår.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare