Ryska ”Varg” hatar Putin.
Så mycket att han bröt med sin familj och flydde till Ukraina.
Nu är han redo att möta sina forna landsmän på slagfältet.
– Jag känner ingen sorg när jag tänker på att döda ryssar, jag känner ingenting.
Den lilla bilen möter upp oss i en by på den ukrainska landsbygden. Två personer i civila kläder visar med en kort signal att vi ska följa efter. Morgonhimlen var som vanligt full av drönare ovanför Ukraina, också i det område där vi nu befinner oss. Gruppen vi ska möta är av allt att döma ett högprioriterat mål – i ryska ögon den värsta sortens landsförrädare.
De tillhör den Sibiriska bataljonen. Ryska medborgare som strider på Ukrainas sida. Enheten bildades 2023 och kopplas till den ukrainska underrättelsetjänsten. De strider integrerat med de reguljära styrkorna längs hela frontlinjen.
Ryssarnas liv i Ukrainas armé
Asfaltsvägen blir till grusväg som blir till leriga spår mellan överblommade majs- och solrosfält. Septembervärmen försvann i en åskknall föregående kväll. Nu tvingar ett iskallt skyfall vår fyrhjulsdrivna bil att kämpa för att behålla fästet i sörjan.
När vi väl stannar är det långt från närmaste bebyggelse. Vägen tar slut i ett skogsbryn där en grupp kamouflerade män frigör sig från omgivningen och kommer emot oss.
Erfarna soldater har ett sätt att röra sig. Som om uniformen och den otympliga utrustningen blivit en del av dem. De bär sina vapen som snickaren bär sin hammare.
Här finns några av den sorten, men desto fler rekryter. Några av dem påfallande unga. Valpigare i sina rörelser och mer storögda bakom sina ansiktsmasker. De kånkar på tunga ammunitionslådor i trä.
Bara en man är civilklädd i tighta jeans och svart skinnjacka. Han påminner om Iggy Pop när han haltar fram i leran.
– Splitter, förklarar han med en rörelse mot foten som han måste lyfta med rakt ben för varje steg.
Ungefär samtidigt som regnet upphör, börjar kulorna piska den blöta jorden efter att först ha genomborrat halvkroppsfigurer i papp. Dubbelskott med automatkarbiner och långa serier med kulsprutor. Övningsområdet är skapat för att likna frontlinjen. Soldaterna tränar på växelvis framryckning och nedhållande eldgivning. Orderspråket är ryska.
I en annan värld hade jobb eller universitet väntat de här unga männen. Nu är de på väg mot skyttegravar, eldhärjade byar och sönderskjutna städer. Vinterlera, iskyla och snöslask. Artilleri och drönare ovanför deras huvuden. Kriget har sin egen sannolikhetslära – alla kommer inte att återvända.
Jag ville inte leva i Ryssland
Det är så här de kommer att strida, i små enheter, meter för meter i en terräng där fienden lika väl kan befinna sig bakom som framför dig. Drönarna har gjort slagfältet flera mil djupt och omöjligt att rycka fram i med stora enheter.
– Hela kriget har förändrats. Det har blivit betydligt mindre direkt skjutvapenstrid, nu domineras allt av drönarna, men man måste ändå ha grunderna att använda sitt vapen när du väl ser fienden, säger instruktören med anropsnamnet ”SG”.
Han flyttade till Ukraina redan före den fullskaliga invasionen och har stridit sedan 2022.
– Jag kom hit runt tiden för Majdan och värdighetsrevolutionen. Jag ville inte leva i Ryssland eftersom jag såg åt vilket håll regimen var på väg, säger han.
SG är en av få personer som inte har mask för ansiktet.
Han berättar om sina många kommenderingar. Sumy, Zaporizjzja, Charkiv och Cherson.
– Som specialenhet utför vi ett brett spektrum av uppgifter. Vi kan få order om att rensa terräng, storma ställningar eller hjälpa angränsande enheter att försvara sina positioner. Det spelar ingen roll om det är på vatten, i skogen eller på fält. Vi ska kunna utföra alla uppdrag vi får från befälet.
Ska du tillbaka till fronten och vet du i så fall när?
– Vi har aldrig ett bestämt datum. Ordern kommer, vi packar och åker, det kan ske när som helst — ringer de just nu tankar vi bilen och drar.
Vad är det för slags liv att alltid vara redo att ge sig av, hur mår du?
– Psyket har mer eller mindre anpassat sig. Jag har fru och barn, men vi har inget annat val än att bita ihop och strida.
Vad känner du när du lämnar dem?
– Som vilken människa som helst saknar jag min familj och försöker utföra uppdraget snabbt så att jag kan komma hem igen. Samtidigt förstår jag mycket väl att jag kanske inte kommer tillbaka, för det här är krig och inte en katt-och-råtta-lek.
Har du själv blivit skadad?
– Ja, jag fick splitter i nacken, men jag överlevde. Min tur har inte tagit slut än.
Bröt med vänner och familj
Nästa övningsmoment sker med handgranater. Från en grop slänger soldaterna först en handgranat varpå stridskamraten skjuter automateld ovanför kanten på skyttevallen utan att exponera sig för fienden.
– Momentet är direkt kopplat till skyttegravskriget där meter för meter ska återerövras eller försvaras. Skjutavstånden vi hamnar i kan vara extremt korta, ibland bara några meter, säger SG.
En av rekryterna har anropsnamnet Varg. Han talar bra engelska och berättar att han har en universitetsutbildning i Ryssland. Han har bara varit i Ukraina i sex månader.
– Det var något jag hade velat göra länge. Det tog bara lite tid för mig att ta mig hit. Jag är starkt emot rysk politik, vad Ryssland gör i Ukraina och hela detta krig, så jag bestämde mig för att göra en förändring.
Du flydde Ryssland, hur gick det till?
– Det finns ett standardförfarande för rekrytering: man skickar sin ansökan via e-post och får instruktioner.
Jag skulle inte kalla dem vänner längre
Ukraina måste räkna med risken att Ryssland försöker infiltrera den Sibiriska bataljonen. Säkerhetskontrollerna för varje rekrytering är därför mycket noggranna. Processen börjar redan före ankomsten till Ukraina.
– När jag väl skulle komma hit fanns det färdiga rutiner, men jag kan inte berätta hur det går till, säger Varg.
Har du vänner hemifrån som strider på den andra sidan?
– Jag skulle inte kalla dem vänner längre. Jag har inga personliga kontakter med människor i Ryssland som stöder kriget.
Och din familj, är de kvar där?
– Ja, men jag har ingen kontakt med dem.
Varför inte?
– För att de är proryskt inställda. Några av dem stöder aktivt regimen, andra försöker bara hålla sig utanför. Men ingen har som jag tagit ställning mot.
Det måste vara ett tufft beslut att bryta med sin familj?
– Det skulle jag inte säga. Kanske i början, men man vänjer sig och det är mitt val som jag står för och vet är rätt.
Omvärlden har begränsad insyn i dagens Ryssland, hur skulle du beskriva ditt hemland?
– Det pågår många debatter om huruvida man kan kalla Ryssland fascistiskt eller inte, jag kan bara säga att om man är en ärlig person som vill leva ett liv med rent samvete, är det inte ett land man vill vara i. Min personliga åsikt är att kriget i Ukraina är en del av ett större spel. Putins främsta mål är givetvis att splittra och försvaga både Nato och EU.
Snart ska du till frontlinjen och kanske tvingas döda dina landsmän, hur känner du inför det?
– Ärligt talat känner jag mig helt okej. Jag känner ingen sorg, jag känner varken att det är bra eller dåligt, det är bara något jag måste göra. Jag gör det för Ukraina, för Europa och för att jag hatar vad Ryssland har blivit.
Andra har också läst
- Allt färre barn föds överallt: ”En kollaps”- Chiara jobbade tolv timmar om dagen: ”Inget liv”
- Agnes Lindström Bolmgren ville ha barn med så många män som möjligt- Agnes Lindström Bolmgren: ”Inte konstigt – vi hånglar”
- ”Pappa förstod, men mamma var faktiskt förbannad”- Succétränarens plötsliga flytt till England
- Tre kvinnor: Därför vill vi ha sex inför och med andra- Hemliga swingerslivet • ”Hon får fart på unga killar”
- Anne Carson kan nobba festen: ”Är inte Bob Dylan”- Anne Carsons plan för miljonerna • Orden om kärleken: ”Nästan döda?”
- ”Supportrar skrek att jag skulle kasta mig framför tåget”- Tommy Jonsson lämnade allt: ”Kände mig som en sopa”