Efter flera decennier som gifta ville makan ha lite bekräftelse: ”Varför säger du aldrig att du älskar mig?”
”Jag har ju redan sagt det en gång”, svarade den ordkarge maken: ”Om det blir någon ändring på den saken ger jag besked.”
Det gamla finska skämtet drog Jyrki Katainen, Finlands tidigare EU-kommissionär och moderate statsminister, inför nordiska beslutsfattare i Köpenhamn häromveckan.
Som hand i handsken, så satt det. Det nordiska samarbetet är som ett gammalt äktenskap. Strävsamt och slitstarkt, men inte särskilt eldigt. Parterna måste visa att de älskar varandra och vill utveckla sitt förhållande.
Inte minst på det område där Katainen nu engagerat sig: konkurrenskraft.
Det har gått två år sedan Mario Draghis uppmärksammade rapport The Draghi report: A competitiveness strategy for Europe skakade om EU. Den italienske bankmannen och tidigare premiärministern kom med besk medicin:
Det går inte längre bra för Europa. Andra delar av världen går om unionen med dess avtagande produktivitet, skeva demografi och stigande energikostnader. Samtidigt som den gröna omvandlingen och digitaliseringen kräver aldrig tidigare skådade finansiella satsningar och innovation.
Draghi kom också med rekommendationer: omfattande investeringar, gemensam upplåning och energiupphandling, koordinerad industripolitik och en EU-myndighet för försvarsindustrin samt ökad gemensam militär upphandling.
Men det går trögt. EU har tvingats fokusera på att parera Donald Trumps tariffer och ett aggressivt Ryssland. På det som Jyrki Katainen beskriver som rovdjurens tidsålder – där svag ekonomi direkt kopplas till större säkerhetspolitisk sårbarhet.
Den egna konkurrenskraften har hamnat i skuggan.
Hur svårt det kan vara att bestämma vartåt EU är på väg visar oenigheten mellan medlemsländerna om den långtidsbudget som just nu manglas fram. Här kämpar de ”snåla” staterna som vill modernisera, i Draghis anda, mot de spendersamma som fortsatt vill se omfattande traditionellt stöd till jordbruk och regional utjämning.
Viljor som strider, intressen som krockar – det är den europeiska unionens vardag.
Fördel Norden. Så borde det vara. Med en ny Kalmarunion, ett nordiskt förbund, skulle de fem staterna och de tre självstyrande områdena tillsammans bli en aktör att räkna med i den nya världsordning där småstater åter riskerar att bara bli bondeoffer när stormakterna tar för sig.
De nordiska länderna delar inte bara gemensam historia, likartade samhällssystem, stark demokrati och ensartade värderingar. Starka institutioner, låg korruption och hög tillit i samhället. Tillsammans blir Norden också världens tolfte största ekonomi. Med god produktivitet och konkurrenskraft – för stunden.
Som Sveriges EU-minister Jessica Rosencrantz (M) konstaterade efter nämnda möte med sina nordiska kolleger: ”Draghirapporten visar helheten, men de nordiska länderna sticker ut.”
Det är den goda nyheten. Den dåliga är trenden:
Norden är en av de mest konkurrenskraftiga regionerna i världen, men ledningen krymper, konstateras i forskarrapporten Analysis of Competitiveness in a Nordic Perspective, som Nordiska ministerrådet tagit initiativ till:
Sedan millennieskiftet har den amerikanska produktiviteten ökat med 43 procent. Men den nordiska bara med 25 procent.
För att behålla sin position måste Norden bli bättre på att växla in kunskap och innovation till företag som kan konkurrera globalt. Och på det sättet säkra sin motståndskraft i en allt mer osäker värld. Fler företag måste växa. Mer riskkapital behövs. Och länderna måste bli mindre beroende av omvärlden, inte minst när det gäller kritiska råvaror.
Det säger rapporten. Sedan behövs åtgärder.
Det nordiska samarbetet har pågått i decennier. Men precis som äktenskapet i det finska skämt som Jyrki Katainen dammade av behöver Norden en nytändning.
Det räcker inte att parlamentariker träffas, trivs och delar ut kulturpriser. En nordisk federation förblir nog en rar dröm, men mer samarbete och färre hinder för människor, energi och kapital är en god början.
Gnistan här stavas nytta. Alla ska tjäna på samarbetet.
Och det var en sådan nytta, och mer kärlek på riktigt, som Katainen representerar: Nordic Compass – eller The Nordic Round Table for Industry.
Det är en nordisk industriallians som ska stärka regionens konkurrenskraft och ekonomiska resiliens. Inte med mer välvilja och fler högtidstal, utan i handling. Gemensamma nordiska prioriteringar ska omvandlas till konkreta och skalbara lösningar, och detta i ett snabbare tempo än vad som brukar vara möjligt på en bredare europeisk nivå.
Den här alliansen lanserades i våras och samlar trettio ledande företag, stiftelser och organisationer som Nordea, Saab, Ericsson, Nokia, EQT och Wallenberg Investments, Novo Nordisk Foundation, Vattenfall, Ørsted, Aker, Alfa Laval, Carl Bennet AB, Kone …
En imponerande nordisk samling, under ledning av Katainen och det norska styrelseproffset Kristin Skogen Lund, tidigare vd för mediekoncernen Schibsted.
Planen är att varje år ringa in en handfull konkreta initiativ med stor genomslagskraft och potential, samla nordiskt näringsliv och politiska ledare för att granska och ställa sig bakom de föreslagna åtgärderna och ge en ram för de åtgärder som bedöms vara mest effektiva. På fyra områden: kapitalmarknader, deep tech – alltså teknikintensiv innovation, försvar och säkerhet samt energi.
Och ja, det här bygger på tankarna i Draghirapporten. Hela EU borde göra detta, men att Norden kan hinna före är både bra och begripligt. Goda kontakter, delvis gemensamt näringsliv och likartade institutioner gör jobbet lättare. Ihop med ett gammalt nordiskt samarbete på jakt efter nytändning.
Vi som drömmer om ett mer sammansvetsat Norden hoppas att Nordic Compass – trots sitt engelska namn – här hittar gnistan. Nyttan som ger mer och bättre samarbete. Och på sikt en starkare region i en värld som skulle må bra att bli lite mer som Norden.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.