Otobong Nkanga
I dreamt of you in colours. Malmö konsthall. T o m 28/3 2027.
Carolina Söderholm är konstkritiker på kultursidan.
Otobong Nkangas utställning på Malmö konsthall är fylld av mörker och skimrande färg. Hon tar oss med långt ner i djupet, till gruvornas kratrar och oceanens botten. Hennes gobelänger, skulpturer och bilder lånar sin lyskraft av de åtråvärda metaller, mineraler och ämnen som väntar under ytan: koppar, kobolt, järn, olja och kol. Född i Nigeria 1974 och bosatt i belgiska Antwerpen, rör hon sig mellan material, platser och världar. Likt en geolog gräver hon sig ner genom landskapets och tidens skikt, blottar de lager, skeenden och relationer som förbinder människa och jord. Sedan väver hon samman alla trådar, från kolonialismen och gruvindustrin till klimatförändringar och sjunkna kroppar på havets botten.
Låter det dystert? Men Nkanga är en fenomenal historieberättare. Hon arbetar med material som doftar, lever och glittrar, bygger skulpturer av handgjord tvål och tecknar direkt på väggen. Jag kommer på mig själv med att hänfört sucka inför skönheten i hennes monumentala bildvävar. Trots tyngden i de frågor om makt, exploatering och girighet som hon synar, förlorar hon inte det sinnliga och handfasta ur sikte. Istället får hon allt från träkol och salt till sminkets mineraler att tala, då det är själva materialen som ger verken mening.
”I dreamt of you in colours” är en generöst fyllig utställning, den första större översikten av Nkangas arbete i Sverige. Den har tidigare visats i Paris och Lausanne; internationellt är hon väletablerad. Just projektet med tvålar, ”Carved to flow” utvecklade hon 2017 för Documenta, den prestigefyllda utställning som vart femte år äger rum i tyska Kassel (och 2017 även i Aten).
På Malmö konsthall har hon byggt tre arkitektoniska skulpturer av vit, röd och svart tvål. Den svarta tvålen är till exempel gjord av kol, lut och sju sorters smör och oljor från Medelhavsområdet, Mellanöstern, Nord- och Västafrika. Den påminner om hur material, varor, kroppar och arbete ingår i ett flöde som länkar samman platser och kontinenter på gott och ont. Tillverkningen av tvålarna genererar också nya sociala sammanhang och värden, där Nkanga startat en stiftelse i Nigeria och ett konstcenter i Aten. Samtidigt rymmer tvålen en laddad symbolik i all sin vardagliga intimitet. Går det att tvätta bort spåren av kolonialismens, globaliseringens och gränspolitikens skeva maktstrukturer och grymma konsekvenser?
Sättet att kombinera ett omedelbart, ofta inbjudande tilltal med komplexa frågeställningar är typiskt för Nkanga. Allra starkast gör hon det i de fyra gobelängerna i sviten ”Unearthed” som magnifikt binder samman konsthallens inre mittskepp. De är gjorda hos nederländska TextielLab, vars avancerade maskinteknologi gör det möjligt att väva fram en böljande topografi av mjuka texturer, glimmande stråk och mörka bottnar.
I verken ”Abyss” och ”Midnight” skildrar hon en undervattensvärld, alltmer utsatt av industrins hänsynslösa jakt på havsbottnens råvaror – ett centralt tema även i danska Louisianas havsutställning för ett par år sedan. Sällan har klimatkrisen och miljöförstöringen gestaltats så vackert, där regnbågsfärgade maneter vittnar om stigande temperaturer. Ett återkommande motiv hos Nkanga är de lösryckta armar som arbetar, gräver, utvinner – eller hjälplöst famlar och virvlar runt. Här blir slavhandelns och flyktingkatastrofernas drunknade kroppar del av havets kretslopp, och därmed hotade på nytt.
I avslutande ”Sunlight” flammar garnet av solens hetta och förtärande eld. Men ur skogsbrandens svartnade stammar låter Nkanga bokstavligen nytt liv spira. Ljung och murgröna växer ur fickor i väven, dessa kyrkogårdens tåliga plantor. Symboliken är övertydlig, och hamnar farligt nära ett påklistrat försök till tröst och försoning. Fast jag gillar det ändå, hur Nkanga får det levande att växa ur väven, där cirkeln mellan förödelse och skapelse sluts. Hon visar hur naturen är sårbar, men också äger mer motståndskraft än mänskligheten själv.
Ibland har jag lite svårt att få ihop Nkangas många skiftande uttryck, från rituella performances till fotocollage och poesi skriven i lera. Hennes teckningar och målningar kan vara ömsinta, lekfulla och brutala. Många är träffsäkra och känsliga, andra plattare till sin karaktär.
Särskilt intressant är det att följa hur skildringar av begär, övergrepp och smärta i tidiga bilder som ”Pleasure fragments” och ”Perfect measures with blood stain” vidgas från kroppen, dubbelt utsatt som kvinnlig och rasifierad, till att omfatta naturen, historien, omvärlden. Redan tidigt är budskapet tydligt: allt hänger ihop. Allt vi gör får konsekvenser, hur vi förhåller oss till varandra, till land och hav. Med skärpa, djup och skönhet riktar Otobong Nkanga uppmärksamheten både mot de frågor, handlingar och platser som drar blickarna till sig, och de som döljs i mörkret. Det är kort sagt en lysande utställning.