Maria G Francke är kulturchef.
Han ligger i sin säng och innan han ska sova rabblar han namnen, femton stycken. Först fem, sedan tio.
Mikael Wiehe har fem barn och tio barnbarn och vill självklart komma ihåg vad de heter. Han vet att det kommer en tid när minnet sviker honom och det är naturligtvis en stor sorg.
Boken ”Finns det liv är det aldrig för sent”, som han skrivit tillsammans med Sara Nygren, innehåller mängder av sådana scener, små ögonblicksbilder som i själva verket är stora, avgörande skeenden i ett oåterkalleligt sjukdomsförlopp.
Det var i augusti i fjol som han i sitt Sommar i P1 berättade att han drabbats av Alzheimers sjukdom. De första tecknen upptäckte han under sin avskedsturné 2022, och våren 2023 fick han diagnosen. Sara Nygren var den som producerade sommarprogrammet och boken ligger ganska nära det i tonen.
Läsaren befinner sig ofta tillsammans med Wiehe i hans arbetslägenhet i centrala Malmö, en lägenhet jag själv varit i för åtminstone en intervju genom åren. I lägenheten finns Wiehes hela gärning katalogiserad och jag blir djupt fascinerad av hans detaljerade system och läser igen och igen om de 93 kollegieblock som innehåller hans kontinuerliga arbete och de sju sammanfattningsblock som också behövs för att hålla ordning på allt som står i de 93: sidhänvisningar, ämnessortering. Förutom detta en pärm med alla färdiga och ofärdiga sånger i bokstavsordning och hänvisningar till olika ställen i blocken.
Detta är ju en skatt – och det inser även Mikael Wiehe. Han tar kontakt med Stadsarkivet och frågar om de är intresserade av att ta hand om förteckningarna och annat ur arkivet så småningom. Intresse finns. Det återstår då ett stort gallringsarbete som kan tyckas övermäktigt.
”Finns det liv är det aldrig försent” är en stillsam och eftertänksam liten bok. Ingenting skriks ut från sidorna i vanmakt, det är mer en lågmäld sorg, ett nyktert konstaterande av sakernas tillstånd. Det är på något sätt väldigt mycket Malmömentalitet mellan pärmarna. Lite lojt.
Styrkan ligger i detaljerna. Som när Wiehe funderar över om det egentligen är lönt att borsta tänderna längre. Han kommer ju ändå att dö innan det blir hål i dem.
Samtidigt håller han benhårt fast vid den livslånga vanan att alltid läsa ut romaner han börjar på, oavsett om han gillar dem eller ej. Tiden är extra ändlig nu, men trots att han är uppe i en kass deckare som visade sig inte hålla måttet så tragglar han vidare mot upplösningen. Av gammal vana? Att han känner plikt mot upphovsmannen, en kollega i skapandet?
Och han arbetar, om än i en annan form, på en annan nivå. För numera möter han inte sin publik. Däremot: Fortsätter skriva ner och spela in fragment. ”Den enda medicin jag känner till är arbete”, konstaterar han och fortsätter: ”Gitarrerna står tysta i sina fodral i köket. Förhårdnaderna på mina fingrar har mjuknat.”
Vem är en skapande person när han inte skapar? En estradör när han stigit av scenen? En människa utan sina minnen? En kropp, givetvis, och sitt verk. Sina inrotade vanor och instinkter? Att föreställa sig hur det känns inifrån för någon som drabbats av alzheimer är såklart omöjligt. Men Mikael Wiehe ger oss lite ledtrådar i sin bok och mitt i allt det sorgliga är jag glad att jag fick läsa den.
Den här veckan…
… läser jag: ”Lucy” av Jamaica Kincaid. Hur kan jag inte ha läst den tidigare?
… tittar jag på: Nya säsongen av ”Vigil” på SVT Play.
… lyssnar jag på: Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons ”L’amour toujours: Berättelsen om Tidö”.