Han stod utomhus med Parthenons pelare i bakgrunden. Rekvisitan kunde inte ha varit mer passande när USA utrikesminister Marco Rubio härom dagen talade i Grekland – till hela Europa, ja, till hela västvärlden. För det var det han gjorde. Där fanns ett ”vi” i hans retorik, ett välgörande, uppfordrande, efterlängtat ”vi”, fullt av historia, gemenskap, symbolik och potential.
Hans chef tar varje chans att antingen smickra eller läxa upp andra folk, länder och statschefer. Han berömmer dem han tycker agerar lojalt eller på annat sätt imponerande. Han skäller ut dem som har skott sig på amerikansk välvilja eller som har undanhållit honom personligen det han tycker sig ha rätt till. Något ”vi” finns aldrig i Donald Trumps kommunikation med Europa.
Men när Rubio uppträdde i Aten talade han om det gemensamma fundament som hela västvärlden vilar på, och särskilt om det grekiska arv som också finns inristat i den amerikanska republikens konstitution och institutioner. Det var – det måste man säga – ett både intellektuellt och elegant politiskt tal – av det slag man mycket sällan hör nuförtiden: en retorisk-historisk väv kring den amerikanska visionen om en pånyttfödd storhet.
Idén om demokratin som styrelseskick föddes i Aten för två och ett halvt årtusende sedan. I någon mån stammar även den västerländska meritokratin från antiken – även om den naturligtvis var en chimär i en kultur där slavar och kvinnor hindrades från att förverkliga sin potential. Men Platons åsikt att de bäst lämpade borde styra stadsstaten var grodden till en av den moderna, liberala demokratins grundsatser: att höga positioner inom samhällets bärande institutioner bör tillsättas efter kompetens och inte börd.
I de grekiska samhällena frodades därtill teatern och poesin, filosofin och de stora eposen. Idrotten var på blodigaste allvar, då som nu. Att tävla och vinna. Att tävla mot någon som förlorade. Att tävla för ära och berömmelse. Som den amerikan han är drog Rubio våldsamma växlar på idealen om ambition och konkurrens och passionen för att utvidga den mänskliga kunskapen.
Men i talet framhölls även en aspekt som är mer avgörande än vi ofta tänker på: grekernas tro på att universum var lagbundet, att det gick att mäta, beräkna, förutsäga och förstå. I mötet med kristendomen bevarades och utvecklades denna grundsyn under årtusendena som följde. Den hellenistiska förståelsen av naturlagarna harmonierade med den kristna synen på skapelsen, eller – skulle man kanske kunna säga – det grekiska arvet skyddade den tolkning av skapelsen som blev rådande inom kristendomen. Och denna syn på en lagbunden och begriplig värld har legat till grund för den västerländska vetenskapens utveckling.
Den amerikanske utrikesministern vädjade till Europa om att hitta tillbaka till rötterna, om att sluta förstöra det som är västerlandets fundament. (Man kunde kanske önska att Rubio tog med sig samma vädjan när han nu återvänder hem...) Han uppmanade Europa att ansluta sig till USA kamp för att behålla den teknologiska, ekonomiska och militära ledningen i världen.
Någon kanske tycker att han i det avseendet låter lite som Trump. Men skillnaden är större än likheten. Marco Rubio ser nämligen inte nationell strävan som ett nollsummespel. Han önskar ett starkt USA både för amerikanernas egen skull och för att tillsammans med Europa kunna upprätthålla den idé som väst vilar på.
Den amerikanska högern är svårt ansatt av tankegods som gör gällande att västerlandet är så moraliskt korrumperat att det är lika bra att det går under som idé och projekt. Ingen signalerar det så ljudligt som medieprofilen Tucker Carlson. Retoriskt tar det sig ofta uttryck i ett bisarrt likställande av Churchill och Hitler. Denna högers vision är ett kristet USA som i oförblommerat egenintresse dominerar världen – sina fiender såväl som sina forna allierade. Trumps MAGA-rörelse har betydande inslag av detta tänkande.
Men det finns en annan höger, också i USA. Det är en klassisk men uppdaterad liberalkonservativ rörelse som har dragit sina slutsatser av de senaste decenniernas blåögda multikulturalism och blinda globaliseringsiver. Den ser behovet av starka, självständiga nationalstater – i samverkan med varandra. Den inser att ekonomisk utveckling inte automatiskt leder till demokrati och frihet. Den förstår att västerländska värderingar inte är ett naturtillstånd, utan något som måste erövras och försvaras – också i vår tid, inom våra samhällen.
Det är den högern Marco Rubio tillhör. Det är den högern som skulle kunna börja överbrygga den våldsamma ideologiska polarisering som karaktäriserat det senaste decenniet. Det är presidentval om två år. Det är svårt att inte önska att tonen från Aten snart får ljuda också från Washington.