Jag vill kommentera debatten om förskola och utredningsförslaget om att föräldrar ska kunna lämna in barnen för sina privata ärenden: Frågan måste handla om värderingarna i livet. Politiken behöver börja tala om barn på ett annat sätt. Barn är inte ett hinder för föräldrars liv eller en produktionsförlust för arbetsmarknaden. Barn är en gåva, en människa och en av de absolut viktigaste relationerna vi får i livet.
Det finns en väldigt stark samhällsekonomisk logik i den här typen av resonemang med en tydlig marxistisk ton: föräldrar ska helst kunna fortsätta arbeta precis som innan de fick barn, medan samhället tar ett allt större ansvar för barnens omsorg och vardag. Barn blir en resurs som samhället uppfostrar så att föräldrar kan fortsätta vara produktiva och vila sig utan att störas.
Föräldrar ska slippa ifrån sina barn för att utföra ärenden. Det finns dessutom historiska paralleller till den svenska socialpolitiska politik kring makarna Myrdal och tanken på barnen som en samhällelig investering och framtida arbetskraft.
Man behöver vända på det socialistiska synsättet, inte genom att försvåra för föräldrar att arbeta eller genom att skuldbelägga dem som behöver mycket förskola. Förskolan är fantastisk och fyller en oerhört viktig funktion.
Men politiken ska arbeta för att föräldrar i Sverige ska ha verkliga möjligheter att vara med sina små barn. Det ska finnas tid och utrymme för föräldraskapet. Barn ska uppfattas som något vi längtar efter och värderar.
I slutänden handlar det inte bara om hur många timmar ett barn får vara i förskolan eller hur mycket en förälder kan arbeta. Det handlar om vilken syn man har på vad ett gott liv är. Man ska bygga ett samhälle där föräldrar vill vara med sina barn, där de får möjlighet att följa sina barns utveckling utveckling och forma trygga, ansvarstagande och nyfikna människor, människor som sedan kan driva Sverige framåt.
Barn ska vara något vi värderar högst, inte något vi försöker effektivisera bort.
Lärare i förskolan och förälder