Ni vet vad man brukar säga: Så fort den biologiska klockan börjar ticka ser man bebisar i vartenda moln och kaffesump.
Well, att vara gravid har snarare fått mig att se…deras mammor. Och det är inte vilka bullmorsor och soccer moms som helst som plötsligt börjat poppa upp som flugsvampar ur jorden.
Det är de dåliga mammorna.
I kulturen är hon visserligen ständigt återkommande, och har varit ända sedan Medea dräpte sina söner för att hämnas på Jason. Inom skräckfilmen finns en hel underkategori full av mardrömsmammor, så kallad maternal horror, där väna kvinnor i omlottklänningar och flätor plötsligt slår slint och hugger sina barn med köttyxor.
Hon syns som den sinnesförvirrade Grace i Alejandro Amenábars “The Others”, som den deprimerade änkan i Jennifer Kents “The Babadook” och som den fanatiska Margaret i Stephen Kings nyaktuella “Carrie”, som till slut sticker kniven i sin dotter efter att ha slutshameat henne ett helt liv. I John Steinbecks “Öster om Eden”, också den nyaktuell med Florence Pugh i huvudrollen, är hon istället en sadistisk bordellmamma som överger sina söner sekunden hon fött dem.
Nästa vecka har dessutom ”Crystal lake” premiär på HBO, en prequel till ”Fredagen den 13:e” där den hämndlystna mördarmorsan Pamela Voorhees får nytt liv genom Linda Cardellini.
Det finns en anledning till hennes flitiga förekomst: Få gestalter är lika effektiva när det gäller att ingjuta skräck som den onda, manipulativa och våldsamma modern. Hennes blotta existens är en anomali, hennes avsaknad av kärlek det största av svek. Den ondskefulla modern är en avvikelse så stor och ogreppbar att det får oss att ifrågasätta allt vi vet om ont och gott. Om inte mamma vill oss väl, vem gör det då?
För det kan väl ändå inte stämma, att en kvinna kan hysa sådant förakt för sina egna barn, att hon landar i beslutet att ta deras liv?
Bioaktuella “Verity”, baserad på Colleen Hovers bästsäljande bok, är en intressant film i sammanhanget. Där gör den barnlösa spökskrivaren Lowen (Dakota Johnson) en fasansfylld upptäckt när hon går igenom de hemliga anteckningarna från författaren Verity, spelad av en till synes mycket moderlig Anne Hathaway.
Men skenet bedrar. Den tidigare tvåbarnsmamman, vars dotter dog en mystisk död ute på sjön, har skrivit en rejäl lunta om hur mycket hon avskyr att vara mamma och knepen hon tar till för att hennes man inte ska upptäcka vanvården hon utsätter deras tvillingar för. Upptäckten är så chockerande att hela filmen börjar kretsa kring skriftens sanningshalt. För det kan väl ändå inte stämma, att en kvinna kan hysa sådant förakt för sina egna barn, att hon landar i beslutet att ta deras liv?
I Rob Savages skräckfilm “Other Mommy”, också den bioaktuell, är premissen annorlunda men modersfiguren desto obehagligare. Där spelar Jessica Chastain filmens två mammor: den verkliga och snälla Ursula och den andra mamman, ett demoniskt väsen som uppenbarar sig i dottern Belas sovrum med helt andra motiv än att vagga henne till sömns.
Flickan utsätts för en fruktansvärd psykologisk tortyr. Att båda mammorna ser identiska ut gör att hon aldrig kan veta vem som är god och vem som är ond, eller när snälla mammas ansikte kommer att förvridas i ett ohyggligt flin. Man kan sannerligen sabba en anknytning för mindre.
Att kulturen fullständigt kryllar av kassa mödrar är tecken på en otrygg tid, om vi ska tro Johan Hiltons krönika från 2023. Men det ruggigaste exemplet på en dålig mamma hittar jag varken i Netflix skräckfilmssortiment eller hos de gamla grekerna, utan i förra veckans avsnitt av “Godmorgon, världen!”.
I en framtid där AI är smartare än människan krävs det att den ser på oss med en moders ömma blick.
Där intervjuades nobelpristagaren Geoffrey Hinton, också känd som “The Godfather of AI”, om hur vi ska hindra framtida artificiell intelligens från att, tja, utrota varenda jävel. “Most mothers care more about their babies than they do about themselves”, konstaterar Hinton och framhåller att det är just så vi måste instruera morgondagens intelligens. I en framtid där AI är smartare än människan krävs det att den ser på oss med en moders ömma blick, redo att offra sig själv för vår överlevnad. Även om det sker på bekostnad av sin egen.
Alternativet är något helt annat än en slarvig morsa som glömmer att packa matsäcken till sina barn och stundtals funderar på att skicka dem till ett internat i skogen. En AI utan modersinstinkt är faran inte ens mamma kan rädda oss ifrån, oavsett hur bra eller dålig hon är.