Minns ni kamratstödjarna? När jag gick i mellanstadiet fick jag uppdraget. Tillsammans med andra skulle vi hålla utkik efter den som hamnade utanför, reagera när något inte kändes rätt och vara någon andra kunde vända sig till. Tanken var enkel: tryggheten i en grupp är inte bara den utsattes eller lärarens ensak. Vi andra har också en roll i det vi ser. Men åren går och vi blir vuxna. Och någonstans verkar tanken att vi faktiskt angår varandra blekna.
I dag är det världsdagen för psykisk hälsa och då brukar vi prata om vårdköer, elevhälsa och psykiatri. Men är det inte så att människors mående formas långt innan någon blir patient, som i relationerna och sammanhangen omkring oss? Kan det vara så att när de banden försvagas så ökar även sårbarheten? Folkhälsomyndigheten beskriver just ensamhet som ett samhällsproblem. Bland personer som uppgett besvär av ensamhet hade 24 procent allvarlig psykisk påfrestning och 28 procent suicidtankar. Men ensamhet behöver inte betyda att det är tomt omkring oss. Den kan också handla om emotionell ensamhet: att kanske ha folk runt sig men sakna någon man vågar säga det allra svåraste till.
Skammen mindre
När jag senare började som volontär i en stödchatt för unga vuxna blev den sortens ensamhet konkret. Ena samtalet kunde handla om prestationsångest eller ett brustet förhållande, nästa om självskada eller om att inte längre vilja leva. Men det mest slående var inte vad människor berättade, utan vem de berättade det för: en främling. Bakom anonymiteten kunde sådant skrivas som kanske aldrig sagts till någon nära. Kanske för att skammen blev mindre eller för att man slapp känna sig som en börda.
Under 2025 besvarade exempelvis Minds stödlinjer över 82 000 samtal. Så behovet av medmänskligt stöd är uppenbart. Men kanske säger det också något om hur svårt det kan vara att säga det svåraste till någon nära. Kanske säger det också att vi måste börja bygga en idé om omtanke där fler vågar bryta tystnaden.
Från att som barn ha lärt oss att alla skulle få vara med och säga till när något inte kändes rätt, så verkar reflexen hos vuxna bli den motsatta. Vi tänker att den som behöver något säger till, att den som vill prata hör av sig och att den som drar sig undan kanske bara behöver vara ifred. Respekt för integritet är viktig. Ingen ska behöva redovisa sitt innersta bara för att någon frågar. Men någonstans har vi också gjort försiktigheten till en dygd i sig.
Det kräver socialt mod: modet att riskera att vara lite för nyfiken, närvarande och ibland besvärlig
En vän börjar tacka nej oftare. En kurskamrat slutar dyka upp. Kollegan vid fikabordet blir tyst. Vi märker kanske förändringen, men vill inte tränga oss på. Vi tänker att någon annan frågar eller att det vore pinsamt om magkänslan är fel. Så vi låter bli och en märklig norm framträder: vi är mer rädda för att göra någon obekväm genom att fråga, än för att lämna personen ensam när något kanske är fel. När blev det bäst att inte lägga sig i?
Lösningen är förstås inte att vi ska bli varandras terapeuter. Vänskap kan inte ersätta psykiatri. Men mellan behandling och tystnad finns ett stort område som tillhör oss alla.
En del av skyddsnätet
Kanske borde vi därför återinföra kamratstödjaren i vuxenlivet. Inte som en formell roll, utan något som alla kan vara – du, jag, grannen eller kollegan. Att skicka ännu ett sms, fråga igen när mantrat om att ”det är bra” inte verkar stämma och uppmärksamma när någon börjat dra sig undan. Det kräver socialt mod: modet att riskera att vara lite för nyfiken, närvarande och ibland besvärlig. Den principen borde prägla fler av våra gemensamma miljöer. Arbetsplatser, föreningar, bostadsområden och skolor blir starkare när människor inte bara befinner sig nära varandra, utan faktiskt märker när någon förändras eller försvinner.
Vi förväntar oss att vården finns där när vi behöver den och att välfärden fångar oss när vi faller. Men långt innan någon blir ett ärende, en diagnos eller en patient finns vänner, kollegor, grannar och andra runt omkring. Också de är en del av skyddsnätet. Ibland kan det därför viktigaste vi gör vara att inte lämna någon i fred enbart för att personen aldrig bad oss stanna.
Brendan R. Joseph, statsvetare, medicinstudent och civilsamhällesengagerad