Kön ringlade lång till bordet i Asus monter där Moderskeppets deltagare kunde tävla i att stapla processorer av olika märken, socklar och åldrar så högt som möjligt på en minut. 41 stycken hade precis blivit höjden att slå när tävlingsledningen stängde kön, som då bestod av en handfull optimistiska kiselstaplare. I potten låg ett ROG Crosshair 2006 som alla hade ögonen på.
En skicklig herre höjde ribban till 43 och rev ner stående ovationer: nu torde segern vara säkrad, tänkte de flesta. Nästa deltagare lyckades inte få stabilitet i tornet, och det rasade för henne likt så många av hennes föregångare.
Näst på tur stod undertecknad. Jag hade inte deltagit i tävlingen dittills, men tänkte att jag måste prova iallafall.
Med en lite annorlunda teknik där jag hela tiden höll i tornet och lade på processorerna en och en, istället för en hel bunt i taget, lyckades jag klämma dit 44 stycken som med yttersta nöd och näppe höll sig stående tillräckligt länge för att räknas.
Endast två processorer låg kvar oanvända på bordet. Benen skakade av adrenalin; jag kunde knappt stå upprätt. Inte kunde väl detta vara möjligt! Bara en deltagare kvar …
Fram klev Erik @Ejo2001 Olsson. Säker på hand och med stålfokus i blicken staplade han målmedvetet och metodiskt CPU:erna en och en, högre och högre. Efter ungefär två tredjedelar var tornet ytterst nära att falla, men Erik behöll lugnet och räddade situationen.
Samtidigt som de sista sekunderna tickade ner placerade Erik noggrant den 45:e processorn på toppen. Segern var därmed säkrad, förutsatt att tornet skulle hålla sig stående. Men inte nöjde sig Erik där, inte.
Som en fullständig så kallad gigachad greppade han även den 46:e och allra sista kretsen och krönte varsamt men bestämt sitt verk med den, precis innan tiden gick ut. Rummet exploderade av jubel och applåder. Aldrig tidigare hade någon staplat samtliga 46 processorer!
Och inte var det något hafsverk heller. Eriks torn bara stod och stod och stod utan att uppvisa några tecken på att vilja falla, trots allt som pågick runtomkring när alla hyllade den otvetydiga mästaren och försökte ta in vad de just hade bevittnat.
Flera minuter efter tävlingens slut hade Erik, alltjämt fylld av adrenalin men också ödmjukhet, fortfarande svårt att finna orden.
– Vad ska man säga? Stapla, och stapla rakt. Jag vete sjutton.
Undertecknad lämnar sitt femte Moderskepp med en känsla och ett minne som inget moderkort kan överträffa!