En motorväg i luften för inkommande missiler.
Tiotusentals minor i radioaktiv mark – och ett lappat plåttak mellan omvärlden och en ny radioaktiv katastrof.
Tjernobyl 2026 är ingen insmickrande plats.
När man väl har fått syn på porten till helvetet är det svårt att slita blicken.
En fyrkant i blank metall. Den förefaller klen. Vargen där inne vill ut.
Vi står 100 meter bort och stirrar på den provisoriska lagningen efter Rysslands attack mot ChNPP-4, mer känd som reaktor fyra vid Tjernobyls kärnkraftverk. Det var här katastrofen inträffade för 40 år sedan.
Nu hotar en ny.
Rysslands drönare slog hål på både det yttre och inre skalet av den välvda stålkonstruktion som skyddar den ursprungliga sarkofagen från att falla ihop.
Det tog tre veckor att släcka branden efter att räddningspersonalen först fick ta upp 300 hål i konstruktionen för att kunna spruta in vatten. Ingen vet vad som nu händer där inne, strålningen omöjliggör djupa inspektioner. Men IAEA har konstaterat att viktiga säkerhetsfunktioner har gått förlorade.
”De gjorde det med flit”
Stora mängder radioaktivt damm riskerar att läcka ut – partiklar som inte lyder gravitationen, de lägger sig aldrig tillrätta.
– Det är nästan omöjligt för människor att förstå omfattningen av de dödliga förhållandena inne i sarkofagen, där finns tonvis med högaktivt radioaktivt kärnbränsle, damm och spillror, sa han tidigare i år när han besiktigade sin konstruktion.
Orden kommer från Eric Schmieman, konstruktören av det 160 meter höga valvet.
Ryssland har inte med ett ord kommenterat attacken.
Här i norra Ukraina råder en bestämd uppfattning att det inte var ett misstag.
– Drönare brukar flyga högt över oss här, men inte den här, jag är säker på att de gjorde det med flit, säger vår militära guide, majoren och chefsingenjören med anropsnamnet Byzon.
Han muttrar:
– Jävla dårar.
”Rör inte asfalten”
Alldeles intill reaktor fyra är marken i stort sett fri från radioaktivt nedfall, men när jag böjer mig ner för att få en bildvinkel som kan godkännas av den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, uppmanas jag direkt att inte lägga handen på asfalten.
Kontaminerade skyttegravar
Värre var det för de ryska soldater som under ockupationen 2022 grävde sina värn i det som kallas Röda skogen några kilometer från reaktorn. Det är en av de mest kontaminerade platserna i världen.
– Här får ni inte ens gå ur bilen, säger Byzon när vi åker förbi skyttegravarna.
Vi rör oss i en kuliss av det gamla Sovjet så som det såg ut den 26 april 1986. Kranarmar, mörkröda av rost, pekar i samma väderstreck som då. Kanalen för kylvatten som förr höll 20 grader året runt, vilar stilla och reflexlös.
Vildhästar och karuseller
I den närmaste staden Pripyat övervakar Lenin från sitt bleknande porträtt hur naturens sprängkraft besegrar allt det som imperiets folk en gång skapade. Tjernobyl och den supermoderna staden invigdes i början av 1970-talet och såg som skyltfönster för det kommunistiska idealsamhället.
Nu skymtar de långa hyreslängorna fram bakom tät vegetation. På det lilla nöjesfältet hänger pariserhjulets korgar fastfrusna i tiden. Vildhästar, ättlingar till de tama som en gång stod stallade här, springer förbi oss intill vägen.
Sarkofagen kan kollapsa
Så plötsligt hörs det hackande ljudet av luftvärnets kulsprutor och nuet gör sig påmint. De nya ryska drönarna med jetmotor flyger i upp till 500 kilometer i timmen och bär på 90 kilo sprängmedel. Här passerar de på väg mot mål runtom i Ukraina.
– Ytterligare en träff på reaktor fyra skulle kunna få sarkofagen att kollapsa, då är konsekvenserna oöverskådliga, säger Byzon.
Vi studsar omkring på bilens säten när färden går norrut i två hjulspår genom skogen. Mellan träden dyker det ibland upp kikhål rakt ner i historien när övergivna byar skymtar förbi. Lusten att stanna och utforska dämpas av två typer av skyltar längs vägen.
Den ena bär varningssymbolen för radioaktivitet, den andra en dödskalle som grinar över två korslagda benknotor. Vår färd går rakt igenom ett minfält.
– Det ligger tiotusentals minor här, säger Byzon.
Han är skaparen av det som har vuxit fram i den kontaminerade marken norr om kärnkraftsverket – en flera mil djup försvarslinje.
Minor överallt
I krig existerar livsfara och säkerhet ofta tätt inpå varandra. Ett steg ut i terrängen här kan vara det sista vi tar. Somliga minor är synliga för blotta ögat. Truppminor i vägrenen och splitterminor monterade på trädstammar inne i skogen.
Stora skogsområden är svedda av sommarens bränder.
Exploderar inte minorna när det brinner?
– Det beror på hur de är placerade i terrängen, säger Byzon.
– Så länge de är nedgrävda klarar de sig.
I veckan kom nyheten att Kreml höjer nästa års försvarsanslag till motsvarande 2000 miljarder kronor. Samtidigt varnar bland annat den ukrainska underrättelsetjänsten för att Putin planerar att tvångsmobilisera 600 000 soldater på två år.
Om målet är ett nytt invasionsförsök i Ukraina är det den här vägen trupperna kommer ta, som de gjorde 2022. Möjligen i sällskap den här gången av belarusiska soldater – om Putin lyckas pressa Alexander Lukashenko in i kriget.
En hel del talar för det.
Ukraina har slagit larm om att nya vägar och artilleriställningar på den belarusiska sidan tyder på att grannlandet förbereder sig för krig. Enligt Ukraina har Belarus under sommaren aktiverat relästationer nära gränsen som gör det möjligt för ryska drönare att nå längre in i västra Ukraina.
Djupa skyttegravar
Byzon vill inte spekulera i om en ny invasion kommer, men som ansvarig för fortifikationen av exkluderingszonen är det hans jobb att försvåra varje försök.
– Om de kommer ska de stoppas mycket tidigare än 2022, säger han när han tar oss genom rader av djupa skyttegravar, stora fält av rakbladstråd, rader av stridsvagnshinder och flera militära checkpoints på väg mot den belarusiska gränsen.
Byzon borde veta vad han pratar om. Han har tidigare arbetat med att på motsvarande sätt stärka försvarslinjerna vid Zaporizjzja i södra Ukraina. Där har ryssarna stampat sig fast utan framgång alls på slagfältet.
Det förefaller nästan omöjligt att föra en invasionsstyrka genom allt detta?
– Det beror på hur stora förluster fienden är beredd att ta, men lätt kommer det inte att bli.
”Det vore vansinne”
Byzon tror att Ryssland lärde sig läxan vid det misslyckade invasionsförsöket för snart fem år sedan. Då körde de långa kolonnerna bokstavligen fast i vinterleran i norra Ukraina och tvingades till en pinsam reträtt.
– Vad som än händer nästa gång, så inte tror jag de kommer att göra på samma sätt, det vore vansinne.
Det tar oss en timme att köra från Tjernobyl hela vägen fram till den belarusiska gränsen. Ett gigantiskt naturområde taget i anspråk som buffertzon mot Putins makt- och landhunger.
Ovanför oss surrar hela tiden ukrainska spaningsdrönare. Ingen yta lämnas oövervakad här.
Det som byggs här är inte bara Ukrainas försvar. Vallgravarna, bunkersystemen och betongen fortsätter, i olika former, hela vägen upp mot Östersjön.
Estland, Lettland och Litauen bygger gemensamt Baltic Defence. Polen gör samma sak längs 700 km av gränsen mot Belarus och Kaliningrad.
Så förvandlas Europa under hotet från Putin.
Andra har också läst
- Prästen: ”Inte helt enkelt att leva här”- Fler personer begravs än döps
- Bebiskrisen i idyllen: ”Har inte träffat rätt”- Turister köper upp husen: ”Extrema priser” • Lägst antal barn
- Laila Bagge: ”Det är väldigt osexigt”- Beteendet hos män som provocerar
- Sarah, 40, är fånge i sin säng: ”Ovärdigt”- ”Hundarna har det bättre”
- Inifrån Norrköpings förvandling: ”Jag kräks på att vi pratar om det”- Förklaringen till förvandlingen: ”Var cirkus”
- Robin Kovacs öppnar upp: ”Då får man plötsligt inga rubriker”- Robin Kovacs nya liv – bor på bondgård • AIK-kritiken