Det är första dagen av årets Bokmässa och alla vagnar bär till Korsvägen. Förväntan i luften, surrande köer som långa ormar längs fasaderna, förlagsmänniskor i snabba skor som trampar otåligt i startblocken utanför hotellet. Till och med vädret är på gott humör denna morgon.
I foajén träffar jag en bekant som precis anlänt till stan och hälsar honom välkommen till Göteborg. Som man ju gör. Han blir överväldigande glad och säger att det där aldrig händer när han kommer till Stockholm. (Alltså att någon hälsar välkommen till Stockholm, inte Göteborg – det hade förstås varit ännu mer överraskande.)
Såna är vi. Gillar att få besök. I alla fall i några dagar.
Bokmässan tar alltid fram den stolta göteborgaren i mig. Det kan bero på att jag hängt här sen mamma tog med mig på den allra första för över 40 år sen och att jag med några undantag återvänt varje år. Här har jag varit tonårig bokslukare, sålt böcker från ett antikvariat till kilopris med en stor våg i kassan, intervjuat roliga och tråkiga författare, rapporterat från mingel och seminarier, minglat utan att rapportera, följt författare till rätt scener, lyssnat på smarta samtal, hängt på Park, hanterat migrän, stått i signeringskö, ätit dyra mackor, slutat hänga på Park, visat mina barn runt, köpt böcker, fått böcker, bytt böcker.
Jag kan det här stället och jag hittar som i min egen ficka. Och till skillnad från min ficka, som bara innehåller ett luddigt kvitto och ett läppstift, är Bokmässan en hel värld med ett rutnät av vägar – lite som Manhattan. Dock gäller inga storstadsregler här; rulltrappan är en plats för återhämtning och om du försöker köra om i vänsterfilen kommer ett gäng bibliotekarier eller en överlastad dramaten att sätta stopp för dina planer.
Utmaningen är såklart att även Bokmässan förändras och att nya utställare dyker upp medan andra försvinner eller byter monterplats. Det mesta är dock sig likt och man kan alltid utgå från sina fasta och säkra punkter (monter eller människa). Dessutom finns en behändig karta för alla som vill orientera sig i bokskogen.
Knappt har jag kommit in på årets mässa förrän mitt första uppdrag anländer. Inte alla kulturtanter är kartläsare, som det heter. En stressad kvinna stannar till vid en monter och frågar hetsigt om vägen till en annan monter (ett nybörjarmisstag). ”Rakt fram och till vänster”, hör jag mig själv ropa över axeln lite nonchalant i farten medan jag passerar.
Så där håller jag på. När jag lite senare möter en person som bär en tröja med texten ”Fråga mig” får jag verkligen sansa mig för att inte stanna och ställa kontrollfrågor. Vet han verkligen vilken toalett som brukar ha kortast kö? Var godaste kaffet finns? Vilket vägval som är bäst för att snabbast ta sig från punkt a till b? Vilket mingel man bör prioritera? Hur man tar sig till sal F5 utan att fastna i signeringsköer till populär deckarförfattare? Vart alla går efteråt?
Det sista har jag såklart ingen aning om nuförtiden. Allting har sin tid och efter ett par alkoholfria glas är jag hemma lagom till Rapport. När någon efterfrågar restaurangtips i Göteborg får jag ringa och kolla med mina barn om det finns något nytt och kul.
Årets Bokmässa visar sig bli en sedvanlig blandning av trygg förutsägbarhet och allehanda överraskningar – precis som man vill ha den. Som exempel har jag under ett deckarseminarium lärt mig att det är nästan omöjligt att rimma på silver och stolpe, jag har känt vinddraget av Carola, deltagit i en spontan klassåterträff i pressrummet och jag har haft mitt årliga nostalgisamtal med Björn Hellberg när vi minns roliga dagar som bänkkamrater i presscentret på Wimbledon.
Tror faktiskt inte att jag bommade en enda kontroll.