Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Vi läser att Mohamed Abdukardir Ali i Borlänge var tämligen okänd i Vänsterpartiet men mer känd i somaliska kretsar. Agneta Nyvall, tidigare moderat politiker, som driver it-företag tillsammans med honom, förklarade: ”Folk tänker att 600 röster är jättemycket, men det är ju ungefär ett normalstort somaliskt bröllop”. (SvD 22/9)
Afrikakännare vet att bröllop är kostsamma tillställningar. Al-Shabaab – den terrorgrupp som strider för en strikt islamisk stat i Somalia – fick anhängare bland annat genom att erbjuda billiga bröllop och avskaffa stora giftermålsbetalningar mellan familjer.
Är det valfusk att få många kryssare utifrån en sådan logik? I grunden inte. Ändå är många obekväma med vad som hänt. Bör de vara det? Svaret är ja. Låt säga att någon ursvensk kandiderade för Sverigedemokraterna. Skulle dennes släktingar och Facebookvänner som inte ville ha SD:s politik ändå rösta SD och kryssa namnet till riksdagen? Frågan känns absurd. Varför skulle man överge sin övertygelse för att hjälpa någons politiska karriär? Så tänker vi här, men så tänker man inte i alla andra delar av världen.
I Nigeria (och Afrika generellt) är det till exempel vanligt att ledamöter i en lagstiftande församling plötsligt går över till motståndarpartiet. Det finns termer för detta: ”decamping”, ”cross-carpeting”, eller ”transhumance” i frankofona Afrika. Sådana byten är ett kännetecken för vad som kallas neopatrimonialism inom statsvetenskapen: relationer som genom historien haft karaktären av patron–klient (välgörare–anhängare) i små enheter med lokala kungar, hövdingar och big men. Anhängare gör en välgörare mäktig genom att stödja honom. I gengäld belönas anhängarna med jobb och resurser.
Systemet hängde kvar när kolonialmakterna skapade afrikanska nationalstater under Berlinkonferensen 1885. Och i den europeiska parlamentarismen har det traditionella patron-klienttänkandet funnit vägar in.
Debattören och tidigare S-politikern Nalin Baksi (tidigare Pekgul) har beskrivit hur det fungerar i Sveriges etnifierade förorter: ”Om jag är en politiker som vill stärka min position går jag till en förening och ber om låt säga 100 nya medlemmar till mitt parti. Då sätter föreningen in de medlemsavgifterna, och förväntar sig i sin tur att jag ska gynna deras verksamhet när jag sedan sitter i stadsdelsnämnden.” (Expressen 10/6-17)
Vi kunde observera mönstret när en somalisk miljöpartist var ordförande för Spånga-Tensta stadsdelsnämnd. Han fick 789 personkryss i kommunalvalet 2014 men tvingades avgå 2016 när Socialförvaltningen upplevde en ström av avhoppande chefer och medarbetare. Enligt en granskning i Mitt i lade sig politikern i beslut och strök i tjänsteutlåtanden, ville dela ut försörjningsstöd till utpekade individer på icke-juridiska grunder, och styra stöd till särskilda projekt.
Snart dök han i stället upp som representant för Feministiskt Initiativ, ett parti som haft notoriskt svårt att gå hem i könstraditionella Järva. Händelsen påminde om ”decamping” i Afrika, där en patron tar med sig sina klienter till ett annat parti.
Neopatrimonialism framhålls som en av de tyngsta förklaringarna till att Afrika inte har utvecklat välståndsbringande institutioner.
Spelar det någon roll? Ja, neopatrimonialism framhålls som en av de tyngsta förklaringarna till att Afrika inte har utvecklat välståndsbringande institutioner utan förblivit fattigt och konfliktfyllt. Runt denna uppfattning samlas nobelpristagare som Douglas North, Daron Acemoğlu & James Robinson och Afrikaforskare som Nicolas van de Walle, Richard A. Joseph, Patrick Chabal & Jean-Pascal Daloz.
Det som möjligen kan ses som valfusk i Borlänge och Järva betraktas som normal politik i Afrika. ”Kryssraketer” skulle hos oss dock kunna ses som en form av hackerattacker mot ett valsystem som inte var byggt för patron-klientrelationer.
Oscar Swartz, ekonom, evolutionspsykolog och afrikavetare