Förhandlingarna mellan de tre partierna i det nya Malmöstyret gick alldeles utmärkt, bedyrade samtliga företrädare när prioriteringar och kommunalrådsposter presenterades i tisdags.
Fast det är inte vad jag har hört.
Snarare att Socialdemokraterna återigen har styrt och ställt. Som partiet, med få undantag, gjort över Malmöpolitiken i över hundra år.
I kommentarerna till Sydsvenskan dagen efter valet var Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) snabbt ute och mästrade Vänsterpartiet. De är visserligen starka i Malmö, tillstod hon, men lyfte också det riktigt problematiska med Vänsterpartiet:
”Sedan är det fortfarande så att partiet har en stark aktivistgren. Men jag tänker att med ett valresultat på 17 procent måste man vilja vara med och ta ansvar.”
Och om det egna, minskade stödet:
”Med de förutsättningar vi har gör vi ett starkt val … Jag känner ett jättestarkt stöd för det vi står för och driver.”
Ett ”jättestarkt stöd” som sedan länge har krävt fler partier för en majoritet – efter detta val V och MP, som de facto fick ett jättestarkt stöd med sammanlagt uppemot 20 000 nya väljare, jämfört med förra valet.
I relationen till Vänsterpartiet har S nu glömt den aversion som visats tidigare – efter valet 2014 när samarbetet sprack efter ett år; efter valet 2022 när V stängdes ute från styret efter krav på skattehöjningar. Den här gången ska det till och med ha varit på tapeten med ett minoritetsstyre, utgjort enbart av S och V.
Medan Miljöpartiet, som faktiskt är det enda parti ur det senaste styret (S, MP och L) som har belönats med ökat stöd för det de ”står för och driver”, tycks ha nästintill körts över.
”MP får vara med och styra Malmö”, som partiets lokala konto på Instagram konstaterar.
”Får” – som att partiet har tillåtits vara med, men inte egentligen krävs för ett styre.
Kom igen! Vad hände med självförtroendet?
För ett sådant behövs ju hos de gröna, nu när planerna ska läggas fram för exakt vilken politik som ska göra Malmö till en bättre stad för alla, som partierna på olika vis har lovat. Där styret – som lutar tungt åt vänster – redan har tagit genvägen att höja skatten med 30 öre, i stället för att se till att öka skatteintäkterna genom fler som jobbar i en mer dynamisk stad.
På lördagens Aktuella frågor (2/10) tog oppositionsrådet Helena Nanne (M) i från tårna när hon varnade för de kommande fyra åren av SVMP-styre:
”Socialdemokraterna har återigen öppnat Pandoras ask för socialismen, släppt lös något som kan få svåröverskådliga följder.”
Men hon har rätt i att det klingar falskt när partierna säger att de nu ska ta ansvar för stadens utmaningar och problem: ”Samma utmaningar och problem de skapat och varit ansvariga för sedan mitten av 1990-talet.”
Där är kanske arbetslösheten – den näst högsta i Sverige – det största problemet, inte minst att Malmös stora unga befolkning har så förtvivlat svårt att få jobb. Och det hör förstås ihop med företagsklimatet, något som kommunpolitiker faktiskt kan påverka, till skillnad från konjunktursvängningar.
I Svenskt Näringslivs senaste rankning av företagsklimatet i de svenska kommunerna, som grundar sig på enkäter och ett antal statistikfaktorer, tappar Malmö 14 placeringar till en plats 207 av 290: en i stort sett obruten nedåtgående kurva de senaste femton åren.
Och i Malmö är det framför allt kommunens service och bemötande, kommunala tjänstepersoners attityder till företagande och, inte minst, kommunpolitikernas attityder till företag som brister. På en skala från 1-5 ligger Malmö där på 2,74; snittet i Sverige är 3,46.
Det är pinsamt uselt, och här hade det onekligen varit intressant att se om ett borgerligt styre lett av Helena Nanne kunnat vända kurvan.
Få är väl emot de löften inför de kommande fyra åren som Socialdemokraterna, flankerade av Vänsterpartiet och Miljöpartiet presenterade för en knapp vecka sedan (Aktuella frågor 28/9).
Att välfärden ska bli starkare och jämlikheten öka? Det tycker nog de flesta vore bra.
Att takten i den gröna omställningen ska öka, att människor ska ha råd att bo i staden? Absolut. Och en hållbar tillväxt som leder till fler jobb låter för den delen också toppen.
Inget parti – vare sig det sitter i styret eller inte – säger väl heller nej till ”ett demokratiskt och inkluderande Malmö”?
Men förutom att resultaten kommer att bli svårgranskade – det man inte kan mäta kan man inte säkert veta – har det här ju sagts förut, inför varje ny mandatperiod.
Nej, jag tror inte att följderna av dessa fyra år kommer att bli ”svåröverskådliga”. Men en så ung, kreativ och företagsam stad som Malmö borde kunna mycket mer, och förtjänar mycket mer än ett S-lett styre där det allra viktigaste återigen verkar vara makten i sig.