Hur trött är man inte på att höra på Ida Gabrielssons (V) och Anders Ygemans (S) talepunkter om regeringsfrågan i Aktuellt varje kväll? Den här veckan känns det som att jag såg deras nyllen oftare än min egen makes. Beskyllningar kastades fram och tillbaka, fram och tillbaka – men utan att själva sakfrågan kommit ens en centimeter närmare en lösning.
Somliga kommentatorer har, med viss förtjusning, liknat förhandlingsspelet vid ett sandlådebråk. Men det som upprepats i Aktuellt den här veckan är något mycket värre: en erbarmlig följetong. Det är som förr i tiden, när man slog på TV4 och råkade hamna mitt i ett nytt avsnitt av ”Hem till gården”, för att upptäcka att det ältade exakt samma intrigtråd som senast man slog på fyran för ett halvår sedan.
Hittills vet jag heller inte vem som stått för den största missbedömningen – S och C som trodde att det skulle vara möjligt att ta V i båten utan eftergifter eller V som inbillat sig att det mest effektiva är att bedriva regeringsförhandlingar offentligt och allra helst i en tv-studio.
Det enda jag vet är att jag börjat skrika ”get a room!” till tv:n. Stäng in er och kom inte ut förrän ni har något att presentera. Fullkomligt isolerade, tack, så vi slipper se och höra.
Man ska naturligtvis vara försiktig med vad man önskar sig. Politiker som kapslar in sig i sin egen lilla bubbla på behörigt avstånd från offentligheten brukar oftast vara en riktigt kass idé. Det bevisas, om inte annat, av ”Alingsåschatten” som gästspelade på Stora teatern i veckan.
Det är Kulturhuset Stadsteaterns hyfsat grovkorniga dramatisering av GP:s avslöjande förra året, om Gingänget och den, låt oss säga, kommunalpolitiska ekumeniken i Alingsås. Jag behöver förmodligen inte dra detaljerna, hela Sverige känner redan till dem: kartellbildningen mellan tre tungviktare av olika ideologiska schatteringar, hemlighållna träffar på Stadshotellet och den olycksaliga gruppchatten där trion triggar varandra till ständigt nya gränsöverskridanden.
Tills GP knackar på dörren.
Det intressanta var att vi där fick frågan om inte den här sortens avslöjanden och teaterföreställningar riskerar att spä på politikerföraktet i landet
Efter föreställningen deltog jag i ett panelsamtal med pjäsens regissör och dramatiker Nanna Olasdotter Hallberg, skådespelaren Gustaf Hammarsten och GP:s grävsnille Michael Verdicchio. Det intressanta var att vi där fick frågan om inte den här sortens avslöjanden och teaterföreställningar riskerar att spä på politikerföraktet i landet.
Vilket gjorde mig en smula brydd. Dels för att det i just Gingängets fall är svårt att dra några andra slutsatser än att de själva bär det hela och fullkomliga ansvaret för det eventuella politikerföraktet. Det var liksom inte medierna eller teatrarna som, med sina förtroendeuppdrag som pant, hånade kollegor, triggade varandra till diverse saker och gjorde upp bakom ryggen på väljarna och partikamraterna.
Dels för att den än en gång fick mig att tänka på de så kallade sonderingar som nu imploderar inför våra ögon. För funnes det ett idiotsäkert gödningsmedel för politikerförakt vore det antagligen just den här inflationen i röda linjer, samtalsmoratorier och ultimativa krav som i ett decenniums tid gjort att ingenting alls händer i månader efter valdagen. Hur ska någon enda människa lyckas uppbåda ett uns av förtroende för politiker eller demokratin framöver när partier uttalat går till val på att inte samarbeta med varandra?
Innan just detta problem fått sin lösning återstår förmodligen bara att laga efter läge och tillgripa det svenskaste av smörjmedel: spriten. I Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons kommande och närgångna skildring av förra regeringen, boken ”L’amour toujours – berättelsen om Tidö”, är den ett återkommande inslag. Och då i synnerhet som konfliktlösare bland de fyra till synes så sammansvetsade partierna M, KD, L och SD.
Jag ska inte säga att det är en direkt smickrande bild av politiken
Tydligen har Tidö varit en skörare konstruktion än vad åtminstone jag fått intryck av. I boken skildras hur överläggningarna inför regeringsbildningen och den påföljande kohandeln under mandatperioden gång på gång hotar att braka samman, oftast på grund av SD. Men se, då häller man upp ett rejält glas eller två, eller tre, gärna på någon sylta i Sölvesborg. Om man inte springer upp till Ebba Buschs stab och lånar med sig en flaska. Aldrig lita på någon som man inte varit full med, för att travestera en av SD-topparna.
Jag ska inte säga att det är en direkt smickrande bild av politiken. Men på sätt och vis lite hoppfull – spritkulturen som den sista vrakrest vi alla kan klamra oss fast vid i polariseringens Sverige, gammal som ung, lantis som storstadsbo, kristdemokrat som vänsterpartist.
Så antagligen är det bara till den vi har att sätta vårt hopp, när sonderingsuppdraget nu än en gång hamnat i sossarnas händer. Om någon därför bara kunde ha vänligheten att omgående stänga in partiledarna på en krog, helst långt från Aktuellt. Och därefter hälla i dem ett par glas (dock ej gin), plita ned en agenda samt ställa fram ett förhandlingsbord.
Vad som helst. Bara jag slipper se Ida Gabrielsson och Anders Ygeman i en tv-studio en hel vecka till.