Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
För fyra år sedan ändrade Socialstyrelsen sina riktlinjer för behandling av barn och unga under 18 år med könsdysfori. Det skedde mot bakgrund av ett antal journalistiska avslöjanden om minderåriga som farit illa i transvården. Och föräldrar vittnade om att de utsatts för eller hotats med orosanmälan, om de ifrågasatte att deras barn skulle sättas på hormonpreparat.
Här behöver man hålla reda på två saker samtidigt. Människor som i vuxen ålder har landat i ett beslut om att fysiskt byta kön ska naturligtvis ha tillgång till det som kallas könsbekräftande vård. Men med barn och ungdomar är det mycket vanskligt att skilja ut de individer som blir hjälpta av sådan behandling, från dem som riskerar att stympas för livet.
Socialstyrelsen konstaterade också klokt nog i sina nya riktlinjer att riskerna med pubertetshämmande och könsbekräftande behandling sannolikt överväger den förväntade nyttan, och slog fast att sådan behandling av minderåriga framöver bara skulle ske i undantagsfall. Som en följd av det finns det numera större utrymme för föräldrar att motsätta sig behandling.
Sverige tycktes på så vis ha fått en tillnyktring i en fråga som i många andra västländer hade blivit en vattendelare i kulturkriget.
Men i verkligheten blev det inte så. I dag får fler barn könshormoner än före Socialstyrelsens avrådan, vilket läkaren Agnes Wold har uppmärksammat i Expressen.
Dessutom tar man inom transvården fortfarande inte höjd för att man har fått en stor ny patientgrupp under 2000-talet – flickor med autism och andra neuropsykiatriska funktionshinder, som riskerar att råka mycket illa ut.
I somras talade jag med ett föräldrapar vars barn remitterades till en könsdysforimottagning efter Socialstyrelsens nya riktlinjer. Deras berättelse är kafkaartad – och innehåller samtidigt element som är typiska för den patientgrupp som nu är särskilt sårbar för transvården.
Dottern har en autismdiagnos. Hon hade aldrig tidigare gett uttryck för att hon upplevde sig vara född i fel kropp, förrän hon kom i puberteten. Föräldrarna berättar för mig att tankarna i hennes fall väcktes när skolan hade en lektion om könsidentitet och livet som transperson.
Föräldrarna beskriver transvården som närmast sektartad.
Det är just denna patientgrupp – flickor med neuropsykiatriska funktionshinder som inte visat tecken på att vara trans före puberteten – som varit överrepresenterade när antalet barn med könsdysfori har skjutit i taket på senare år. Och det finns goda skäl att misstänka att många barn dras med i ett slags trend, som innebär att de luras att tro att de kommer att må bra om de byter kön.
Föräldrarna jag talar med berättar om hur dottern slussas till en mottagning för barn med könsdysfori. Där möter de inställningen att omgivningen måste bekräfta dotterns tankar om att hon egentligen är en pojke. Redan vid första mötet uppmanar vårdpersonalen henne att ta del av information om en eventuell framtida bröstamputation. Budskapet är att hon gör klokt i att byta kön socialt och så småningom juridiskt – ångrar hon sig kan hon backa.
Men som hennes pappa säger till mig:
– Vårt barn har en autismdiagnos. Dessa barn kan inte utan vidare ”backa”. Det är ofta en jättestor process för dem att bryta ett invant handlingsmönster, eller att ändra sig när de påbörjat något.
Föräldrarna beskriver transvården som närmast sektartad.
– Vid varje möte satt flera ur vårdpersonalen som en panel framför oss. Varje ifrågasättande behandlades som okunskap. Trots att de sade saker som inte var sanna – exempelvis att bara en procent som går igenom medicinsk behandling senare ångrar sig, säger mamman till mig.
– Så fort man ifrågasätter tanken på att barnet är född i fel kropp, blir man ett slags motståndare som ska övertygas. Men det enda vi försöker förhindra är att man gör en frisk kropp beroende av mediciner, eller i värsta fall att man gör henne sjuk genom hormoner och kirurgi.
Dottern är i dag en ung vuxen över 18 år. Mottagningen hon går på har uppmuntrat henne att frysa sina ägg, så att hon kan gå vidare mot hormonbehandling och kirurgi – det vill säga i praktiken också sterilisering, något som i Sverige annars normalt kräver att man har fyllt 25 år (mellan 18 och 24 krävs tillstånd av Socialstyrelsen).
Initiativet att frysa äggen är inte dotterns eget. Det är del i processen mot könsbyte, och föräldrarna har uppfattat det som att dottern bara flyter med. Inte heller var det dottern själv som tog initiativ till det juridiska könsbyte hon genomgått. Men med sin neuropsykiatriska funktionsnedsättning har hon alltså en tendens att inte vika av från en inslagen väg, och följer de rekommendationer hon får på kliniken.
Det borde vara en påminnelse om hur vanskligt det är att behandla den här patientgruppen inom paradigmet ”trans”.
Flickor med autism kan ha en särskilt svår pubertet, där de är mycket känsliga för kroppens förändringar. De kan vara mer obekväma med andras blickar och att finna sig i en ”tjejig” miljö, med fokus på social positionering, skvaller, utseendehets och så vidare. Och de är mer sårbara för idéer som går ut på att det finns en enda nyckel till deras bekymmer, nämligen att de är födda i ”fel kropp”.
Inte konstigt att föräldrar försöker skydda barn från sådan behandling på alla sätt de kan.
Under tiden tillkommer ny kunskap om ”könsbekräftande vård” av barn och unga. En studie från Finland visade nyligen att fler led av psykiatriska besvär efter den så kallade behandlingen.
”Studien visar tydligt att de här barnen eller ungdomarna i hög grad har psykiatriska problem, och de blir inte bättre av hormonell eller kirurgisk behandling – snarare tvärtom i många fall”, observerade professorn i barnmedicin Hugo Lagercrantz.
Inte konstigt att föräldrar försöker skydda barn från sådan behandling på alla sätt de kan. Men det föräldrapar jag talar med berättar om en psykolog på mottagningen som började betrakta föräldrarna som ett problem.
– Psykologens fokus låg på att vi var dåliga föräldrar som inte stöttade könskirurgi och hormonbehandling.
– Men det jag pratade med vår dotter om var att det var uppenbart att vården ställde oss mot varandra. Vilket jag tror hon kunde se. Läkare och psykologer känner inte henne som vi, och värnar inte hennes bästa som vi gör.
Jag frågar mamman vad hon hoppas på framåt.
– Regeringen måste tillsätta en utredning av transvården. Den måste bli patientsäker. Det här är en del av vården som tycks dra åt sig personal med en stark tro på idén om att bekräfta varje barns upplevelse som trans och se könsbekräftande vård som en rättighet.