SD gick från 5,7 procent i riksdagsvalet 2010 till 12,9 procent 2014, 17,5 procent 2018 och 20,5 procent 2022. Det bevisar inte att isoleringen orsakade framgångarna. Migration, integration, kriminalitet och ett förändrat politiskt landskap är några av många faktorer som påverkat väljarnas beteende. Utvecklingen räcker däremot för att ifrågasätta föreställningen att politisk isolering i sig får väljarna att överge ett parti.
Problemet kan ha varit större än den partitaktiska effekten. Efter mordet på Fadime Şahindal 2002 berättade dåvarande integrationsminister Mona Sahlin att hon och många andra hade talat om generella maktstrukturer och att hon själv varit rädd för att ”låta som Sverigedemokraterna”. I efterhand beskrev hon sig som feg och sade att hon hade blundat. Det är ett remarkabelt exempel på hur rädslan för att förknippas med ett annat parti kunde påverka förhållningssättet till en sakfråga.
Bedöma samhällsproblem
Där finns en lärdom som är större än frågan om SD. Politik borde handla om att självständigt bedöma samhällsproblem och lösningar. En ståndpunkt blir inte riktig därför att SD framför den, men heller inte felaktig av samma anledning. Samma princip måste gälla Vänsterpartiet eller vilket annat parti som helst. Om ett borgerligt parti avstår från en rimlig reform därför att V råkar vilja samma sak har motståndaren i praktiken tillåtits definiera den egna politiken.
Decemberöverenskommelsen 2014 blev en symbol för den gamla ordningen. Efter att SD bidragit till att regeringens budget föll träffade S, MP och Allianspartierna en överenskommelse som minskade SD möjlighet att använda sin vågmästarställning i budgetomröstningar. Efter valet 2022 förändrades relationen. M, KD och L bildade regering och SD blev samarbetsparti utanför regeringen. Fyra år senare minskade SD från 20,54 till 17,48 procent.
Det bevisar inte att samarbetet fick SD att minska, lika lite som uppgången bevisar att isoleringen fick partiet att växa. Det räcker däremot för att ifrågasätta föreställningen att samtal och samarbete automatiskt stärker SD.
Det finns en principiellt viktig skillnad mellan att efter en förhandling konstatera att de politiska skillnaderna är för stora och att på förhand utesluta själva förhandlingen därför att motparten betraktas som politiskt oberörbar
Frågan har fått förnyad aktualitet efter valet 2026. C har varit tydligt med att V inte ska ingå i en regering, medan V varit lika tydligt med att partiet endast tänker stödja en regering där det självt ingår. Båda positionerna var kända före valet och båda partierna har rätt att dra politiska gränser. Ingen demokratisk princip kräver att de ska regera tillsammans. Samtidigt ingår C och V tillsammans i styren i fyra svenska regioner. Det visar att ideologisk oenighet och praktisk samarbetsförmåga inte behöver vara varandras motsatser.
Det finns en principiellt viktig skillnad mellan att efter en förhandling konstatera att de politiska skillnaderna är för stora och att på förhand utesluta själva förhandlingen därför att motparten betraktas som politiskt oberörbar. Partier kan ha fullt legitima skäl att säga nej till samarbete, men gränserna bör i första hand handla om vad ett annat parti vill göra.
Att samtala är inte att hålla med och att förhandla är inte att kapitulera. Jag står själv långt från Vänsterpartiet i många grundläggande frågor och har också stora invändningar mot delar av Sverigedemokraternas politik. Just därför är principen viktig. Politiska idéer bör prövas mot andra politiska idéer, inte bedömas utifrån vem som framför dem.
Hantera meningsskiljaktigheter
Regeringsbildningen efter valet väcker därför en större fråga om hur en parlamentarisk demokrati hanterar djupa meningsskiljaktigheter. Väljarna bestämmer vilka partier som får representation. Politikens uppgift är sedan att hantera resultatet, argumentera där man tycker olika och söka överenskommelser där det finns gemensamma intressen.
Efter årtionden av debatt om politisk beröringsskräck borde lärdomen inte vara att skillnaderna ska suddas ut. Tvärtom behöver de diskuteras öppet och ibland hårt. Lärdomen borde vara att politiska uppfattningar inte blir bättre eller sämre beroende på vem som framför dem.
Frågan är om svensk politik verkligen har lärt sig det, eller om vi bara har bytt ut vilket parti som betraktas som oberörbart.
Stefan Eriksson (M), ordförande för Moderaterna i Gagnef