Jag blir faktiskt nästan dum i hela huvudet av att skrolla genom kommentarsfälten på Facebook, och ändå fortsätter jag. Det är ungefär som att peta på ett blåmärke bara för att kontrollera om det fortfarande gör ont. För det gör det.
Det som skrämmer mig är inte att människor tycker olika. Tvärtom behöver ett demokratiskt samhälle människor som tycker olika, ifrågasätter och argumenterar. Det som skrämmer mig är när fakta verkar ha blivit ett frivilligt tillval.
Någon kan påstå precis vad som helst, och fem minuter senare har påståendet förvandlats till en ”sanning” som hundratals människor delar vidare. Källkritik verkar ibland betraktas som ett elitistiskt påhitt, medan kunskap ses som något man kan googla fram när man behöver den. Ju argare någon är, desto säkrare verkar personen dessutom vara på att just den egna versionen av verkligheten är den enda möjliga.
Och ibland går det från dumheter till rena hot. Anonyma användare kan skriva saker som ”vi vet var din postlåda bor”, som om hotfulla antydningar vore ett normalt sätt att delta i ett samtal. Andra ifrågasätter ens mentala hälsa och kallar en ”dum i huvudet” eller ”idiot”, eller skriver att man borde ”utrotas”. Det är inte längre bara otrevlig ton eller hård debatt. Det är trakasserier och hot, och det är svårt att inte påverkas när sådant dyker upp i ens flöde.
Ibland läser jag ett kommentarsfält och tänker: Det här kan väl ändå inte vara representativt för mänskligheten? Sedan kommer nästa kommentar, och nästa. Då börjar jag bli orolig.
Kanske är det inte Facebook som gör människor dumma. Kanske har Facebook bara gett oss ett skyltfönster där vi kan se hur vi människor fungerar när vi slipper möta varandra ansikte mot ansikte.
Därför har jag fattat ett beslut. För att behålla någon form av mental hälsa loggade jag ut från Facebook häromdagen, och som det känns just nu kommer jag inte att logga in igen.
Världen får helt enkelt klara sig utan mina kloka, och ibland mindre kloka, kommentarer, medan jag får försöka klara mig utan att läsa andras. Det känns faktiskt som en ganska bra affär.
God fortsättning på mänsklighetens resa. Jag hoppas verkligen att vi hittar tillbaka till varandra någonstans på vägen.
Kari Parman