Duran Duran i Avicii arena
Betyg:
Bäst: Sällan är det så här bra ljud i den här arenan.
Sämst: Videoprojektionerna lämnar däremot en del att önska.
Stämning: Parkett-folket har stolar men står hela tiden. Så hög.
Spaning: Le Bons stämband, vad är hemligheten?
Viss musik åldras bättre än annan.
En bluesmusiker behöver aldrig oroa sig för rynkor eller år som tickar på då bluesen bara får mer patina. Ett rockband som en gång byggde på ungdomlig frustration och energi kan däremot få det svårare med att kännas relevant efter pensionsåldern.
Duran Duran borde rimligen tillhöra den senare gruppen. Britterna är själva sinnebilden av ett band från det glada åttiotalet. Blunda och se framför dig Simon Le Bons new wave-gäng med stora kostymer, lyxyachter och MTV-videor med klasar av fotomodeller. Så här dryga trettio år efter senaste storhetstiden borde rimligen de vilda pojkarna från Birmingham förvandlats till Rivierans bedagade guldgossar.
Men Duran Duran känns i Globen tack och lov förvånansvärt vitala. En nostalgi-show, utan tvekan. Några bäst före-datum har gått ut. Men det blir en kul kväll i arenan.
Kvartetten var i Sverige senast för fyra år sedan men är annars inga frekventa livegäster på våra breddgrader. De vet förstås att publiken inte klätt upp sig och skaffat barnvakt en lördagskväll för att få höra en massa låtar från plattorna från denna sida tvåtusentalet. Inledningen sätter ribban; första listettan ”Is There Something I Should Know?”, ”The Wild Boys” och ”A view to a kill” från Bond-filmen ”Levande måltavla”. Alla tryggt hämtade från guldåren på åttiotalet.
Det mesta är förvånansvärt underhållande
En vithårig John Taylor är fortfarande lika snygg bakom basen som han var 1982. Keyboardisten Nick Rhodes är någon sorts musikalisk och moderiktig kapten. Roger Taylor trummar. Simon Le Bon har givetvis vit kostym och ser ut som han nyss avslutat en affär i ”Miami Vice”. Han sjunger misstänkt bra. Inför ”Hungry like a wolf” ylar han självklart ymnigt som en varg. Det mesta är förvånansvärt underhållande.
Covers på Rick James, Grandmaster Melle Mel, ELO och Talking Heads ringar rätt väl in var Duran Duran har sin musikaliska hemvist numera. En skopa funk och lite rock som skruvas om till någon sorts lounge-disco.
Vi som tycker Duran Duran var som bäst runt plattan ”Notorious” 1986 när de började närma sig något mer moget tack vare producenten och Chic-maestron Nile Rodgers (ett samarbete som fortsatt fram till sommarens gemensamma singel ”Free to love”), får titellåten och även ”I don’t want your love” från uppföljaren ”Big thing”. Snyggt så.
Förra månaden gav brittiska Royal Mail ut en specialupplaga frimärken med skivomslag från Duran Duran. Snart femtio år in i karriären visar veteranerna att de fortfarande kan det där med att få sin bästa pop att självhäfta.
Låtlista
Is There Something I Should Know?
The Wild Boys
A View to a Kill
Hungry Like the Wolf
Invicible
Evil Woman (Electric Light Orchestra cover)
Lonely in Your Nightmare / Super Freak (Rick James cover)
The Reflex
Ordinary World
Come Undone
Notorious
New Moon on Monday
I Don't Want Your Love
Free to Love
Planet Earth
White Lines (Don't Don't Do It) (Grandmaster Melle Mel cover)
(Reach Up for the) Sunrise
Girls on Film / Psycho Killer (Talking Heads cover)
Save a Prayer
Rio