Duran Duran
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Runt 8 000. Längd: 1 timme och 47 minuter. Bäst: ”Planet earth” och ”Girls on film/Psycho killer”. Och saxofonen. Sämst: Efter den inledande hitparaden blir ”Invisible” ett sänke. Det finns några till. Rockfunkiga covern på ”White lines (don’t do it)” är hårresande.
”Auoooooh -oh-oh!”
Precis innan en viss låt skakar sångaren Simon Le Bon på huvudet. Han har just bett publiken att väsnas.
”Nej, nej. Inte det ljudet utan det här!”
Sedan ylar 67-åringen från staden Bushey i England som en varg i en minut.
Det är väldigt... Scooby Doo. Men det är nog inte meningen att man ska ta Duran Duran på något större allvar 2026.
Få band har sålt in drömmen om la dolce vita lika mycket som dem. Många önskade nog att deras liv också skulle bli och se ut som bandets musikvideor på 80-talet:
Dyra båtar, seglarskor utan sockar, dyra hav och bikinis.
I dag utstrålar de inte riktigt samma dekadens. Bandet är mer stötdämpande sneakers än pastellfärgade dandys. Det enda på scenen som skulle kunna åka fast för kokain är saxofonen.
Några saker står ut.
Duran Duran delar ut flera av sina starkaste kort tidigt. Andra artister, de flesta för att vara exakt, skulle ha sparat hits som ”The wild boys”, James Bond-låten ”A view to a kill” och ”Hungry like the wolf” till extranumren, eller åtminstone till slutet av ordinarie set.
Bandet kör flera covers. De gör inga odödliga versioner av Rick James ”Super freak” eller ”White lines (don’t do it)” av Melle Mel. Den senare är direkt plågsam. Men tolkningarna fångar en tidsera och visar vilka artister som inspirerade dem i början av karriären.
Men att de även gör Electric Light Orchestras ”Evil woman” är en större överraskning. I några minuter låter Duran Duran som ett bra Maroon 5. Känn på den paradoxen ett tag.
Bara ett knippe låtar är från den här sidan av 2000-talet. Förutom ett par sladdbarn från gruppens renässans 1993 handlar konserten uteslutande om början och mitten av 80-talet.
Det var då Duran Duran var som störst. Det var då de släppte hitsen som fortfarande är karriärens drivmedel. Det är det som publiken vill ha.
Simon Le Bon glider runt i ett par bekväma och vita byxor. En avslappnad playboy som blir mer och mer lik Rod Stewart. Ibland får han kämpa en del med sången. Tonerna är, ehm, hesa. Men han har en utmärkt kör.
Musikens mix av läktarrefränger, funk, new romance, soul och synth har åldrats bra, även om hitsen ofta har en tungfotad kondition live. Musiken klampar med jämna mellanrum runt med cementsulor.
Sedan är avståndet i kvalitet mellan en ”Girls on film” och en ”Invisible” så långt att det tar ljuset två år att åka mellan dem. Det finns fler liknande exempel. Pröva att mäta nivåskillnaden mellan ”A view to a kill” och senaste singeln ”Free to love”.
Trots allt är det svårt att inte le efter att ha sett John Taylor stå och basmullra i ”Planet earth”. För att inte tala om det lyckliga extranumret ”Rio”.
Allt är en godkänd cover på ett 80-tal som inte finns längre.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik