DN Debatt. ”Skattepengar ska inte gå till oseriösa personlighetstester”
DN DEBATT.
Vem är du på jobbet? En rad psykologiska produkter utlovar svar, och offentliga verksamheter sväljer betet. Men det finns inga enkla lösningar på svåra problem – bara lättköpta förklaringar. Trots kritik fortsätter skattepengar att slösas på metoder som saknar vetenskapligt stöd. Nog nu, skriver psykologiforskarna Mattias Lundberg och Magnus Lindwall.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Sverige har aldrig varit mer intresserat av psykologi än i dag. Organisationer investerar stora resurser i ledarskapsutveckling, teamutveckling, rekrytering och kompetensutveckling. Ambitionen är god. Vi vill förstå människor bättre, skapa bättre arbetsplatser och fatta bättre beslut.
Problemet är att en växande del av marknaden erbjuder produkter som marknadsförs med vetenskaplig retorik utan att kunna visa ett vetenskapligt stöd som motsvarar de löften som ges. Den grundläggande principen borde vara självklar: ju mer långtgående påståenden en psykologisk produkt gör om människors beteende, desto starkare vetenskapligt stöd bör den också kunna uppvisa.
Så ser det alltför ofta inte ut.
Under de senaste åren har flera mediegranskningar visat hur offentliga verksamheter köpt in eller använt modeller som länge varit föremål för omfattande vetenskaplig kritik. Disc-systemet är ett tydligt exempel. Myers-Briggs type indicator, MBTI, är ett annat. Ett uppmärksammat fall var när Vinnova använde Enneagrammet i utvecklingsinsatser, trots att modellen saknar stöd i modern personlighetsforskning. Exemplen illustrerar ett större problem: att samma typer av produkter fortsätter att få genomslag trots att kunskapsläget sedan länge varit känt.
Det är knappast förvånande att marknaden växer. Psykologi handlar om några av de mest komplexa frågor vi känner till: personlighet, motivation, ledarskap, samarbete och mänskligt beteende. Forskningen ger därför sällan enkla svar. Den beskriver sannolikheter, nyanser och begränsningar, medan den kommersiella marknaden ofta erbjuder motsatsen.
Här utlovas tydliga kategorier, enkla modeller och snabba lösningar. På några timmar ska vi förstå oss själva, våra kollegor och våra organisationer. Det är berättelser som är lätta att ta till sig, lätta att kommunicera och lätta att sälja. Just därför blir de också attraktiva för organisationer som vill hitta effektiva lösningar på svåra problem.
Det verkliga problemet är emellertid inte att sådana produkter finns, utan att de ofta undantas från den granskning som vi tar för självklar inom andra områden. När det gäller läkemedel, medicinteknik eller byggnation accepterar vi inte anekdoter, kundreferenser eller välgjorda presentationer som bevis för att något fungerar. Vi kräver dokumentation, oberoende granskning och kvalitetssäkring, men när det gäller psykologiska produkter verkar kraven ofta vara betydligt lägre.
Konsekvenserna handlar dessutom om mer än ekonomi. Psykologiska modeller används för att rekrytera medarbetare, utveckla chefer, sätta samman arbetsgrupper och fatta beslut som påverkar människors arbetsliv. Om metoderna inte håller vad de lovar riskerar vi inte bara att använda resurser ineffektivt. Vi riskerar också att fatta sämre beslut om människor.
Samtidigt bör debatten föras med viss ödmjukhet. Vår erfarenhet är att många som säljer dessa produkter själva tror på dem. De vill hjälpa människor och utveckla organisationer. Problemet är därför sällan bristande ambitioner, utan bristande vetenskaplig kvalitet. Men goda intentioner kan aldrig ersätta evidens.
Det finns också en strukturell förklaring till att problemet består. Den som arbetar som hr-chef, verksamhetschef eller kommundirektör kan rimligen inte förväntas vara expert på psykometri, personlighetspsykologi och vetenskapsteori. När en produkt presenteras tillsammans med certifieringar, referenskunder och ett vetenskapligt klingande språk är det lätt att uppfatta den som väl underbyggd.
Men certifieringar är inte evidens, ett stort antal användare är inte evidens och ett vetenskapligt språk är inte detsamma som vetenskap. Om vi vill minska problemet räcker det därför inte att hoppas på bättre omdöme hos enskilda beslutsfattare. Det krävs förändringar i hur psykologiska produkter granskas och upphandlas.
● För det första bör offentliga verksamheter ställa krav på oberoende vetenskaplig dokumentation när personlighetstester, ledarskapsmodeller och utvecklingsprogram köps in. Den som gör långtgående påståenden om effekter på rekrytering, ledarskap eller prestation bör också kunna visa robust vetenskapligt stöd.
● För det andra behöver kommuner, regioner och statliga myndigheter bättre tillgång till oberoende sakkunniga som kan bedöma den vetenskapliga kvaliteten. Ingen skulle upphandla avancerade tekniska system eller medicinteknisk utrustning utan expertstöd. Detsamma borde gälla psykologiska produkter.
● För det tredje behöver vi höja den vetenskapliga kompetensen hos både beställare och leverantörer. Upphandlingar bör i betydligt större utsträckning premiera transparent redovisning av forskningsläget framför välformulerade säljpresentationer och egna certifieringssystem.
Det handlar ytterst inte om Disc, MBTI eller någon annan enskild modell, och inte heller om enskilda konsulter eller utbildningsföretag. Frågan handlar om vilken kunskap vi vill att offentliga beslut ska vila på. När skattemedel används för att köpa in psykologiska produkter måste kraven på evidens vara minst lika höga som inom andra områden där vetenskap ligger till grund för beslut. Psykologi är alldeles för viktigt för att reduceras till välpaketerad marknadsföring.
Sverige behöver inte mindre psykologi i arbetslivet. Sverige behöver bättre psykologi – och betydligt mindre ”psychobusiness”.