Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Melonis regering som tillträdde i oktober 2022 har hållit sig kvar vid makten i mer än 1400 dagar. Därmed överträffar hon Silvio Berlusconis gamla rekord. Italien efter Mussolini har haft 68 regeringar under 80 år.
Det nuvarande mandatet löper ut hösten 2027, men nästa val förväntas äga rum redan i början av nästa år. Inför det visar sig Giorgia Meloni påtagligt nervös. Bakslaget i folkomröstningen i våras uppfattade hon som en illavarslande varningssignal.
När många av världens ledande politiker möts i FN:s generalförsamling stannar Meloni hemma. Det beror kanske till en del på att hon vill undvika ett nytt förnedrande sammanträffande med Donald Trump. Ännu viktigare är inrikespolitiken inför nästa val. Hennes intensiva program med intervjuer och fototillfällen ställer hennes person i fokus. Valet ska utformas som en folkomröstning om Meloni.
Om några dagar avgör parlamentet om Meloni får igenom en förändring av valsystemet så att det ger bonus till den största partialliansen. Hennes baktanke är att center-vänster partierna i opposition är alltför splittrade för att vinna någon bonus. Men om de skulle lyckas ena sig i en bred allians så skulle Melonis förslag kunna slå tillbaka mot henne själv.
Giorgia Melonis största huvudvärk är emellertid en uppstickare till höger om hennes eget högernationalistiska parti, Italiens bröder. Det nya heter Nationell framtid och leds av en före detta general Roberto Vannacci, 58 år i oktober. Han ledde som aktiv fallskärmsjägare en lång rad krisinsatser och var en kort tid Italiens militärattaché i Moskva. Han beskriver sig öppet som en vän till Vladimir Putin.
La Lega, som har sina rötter i norditaliensk separatism, ingår i Melonis koalition. Roberto Vannacci erbjöds en ledande post i La Lega och valdes in i EU-parlamentet. I början av året hoppade han av och bildade Nationell framtid. Som plattform hade han en bok utgiven på eget förlag som oväntat blev en storsäljare ”Il mondo al contrario”, ungefär ”världen upp och ner”. Det är ett frontalangrepp på alla som Vannacci ser som antagonister: invandrare, feminister, homosexuella och djurrättsaktivister.
Enligt de senaste opinionsmätningarna stöds Vannaccis nya parti av ungefär 8 procent av väljarna, vilket är mer än de små partierna i Melonis koalition.
Meloni kommer själv från den nyfascistiska rörelsen MSI, som föddes efter Mussolinis fall. Hon har lagt ned möda på att dölja den bakgrunden för att i stället uppfattas som en acceptabel högerprofil i Europa. Framför allt har hon klart tagit ställning för Ukraina mot Putins Ryssland. Den positiva bilden av Meloni skulle omedelbart spricka om hon skulle alliera sig med Vannacci och hans vänskap med Putin. I stället försöker hon med olika utspel överskugga honom, som exempelvis med tankarna på att förbjuda burka och slöja i skolorna. Likväl framstår Meloni som ganska handfallen och rådlös.
Paradoxen är slående. Hennes politiska karriär har sitt ursprung i radikal högeropposition mot det etablerade Italien. Hennes nybildade utbrytargrupp Italiens bröder fick 1,9 procent i valet 2013. Nio år senare blir det Italiens största parti och Meloni tar ledningen för en regering som hösten 2026 slår rekord i politisk stabilitet. Uppe på denna etablerade höjdpunkt utmanas hon av en ny politisk rival med ännu radikalare idéer. Ett mönster som förefaller bekant.
För övrigt:
En insiktsfull mycket erfaren brittisk journalist förklarar bakgrunden till den yttersta högerns framgångar i Frankrike. Ett ödesval väntar i vår.
Författare: Victor Mallet
Titel: Far-Right France
Förlag: Hurst & Company. London 2026
Sid. 304