Anna Lundvik är litteraturkritiker på kultursidan.
Två författare är på bokmässan med varsin grafisk barnroman. I två skilda samtal, som båda handlar om att skriva om miljö- och klimatfrågor för barn, skruvar de på sig inför denna ämneskategorisering av deras böcker.
Kanadensiska Caroline Merola säger inledningsvis att hennes mål med boken ”Mina och odjuret” var att berätta en historia, att huvudtemat är vänskap och att hon inte vill moralisera. Svenska Lena Frölander-Ulf börjar med att säga att hennes ”Lysinea” är en äventyrsbok i vilken hon utnyttjat sina egna rädslor, inte en klimatbok.
Så vad gör de då i dessa samtal?
”Mina och odjuret” utspelar sig i en vinterskog. Sexåriga Mina bor vid skogens rand och en morgon syns enorma spår utanför huset, någon eller något har gått där med minst dubbelt så stora fötter som en björn. Hennes storebror tror det är någon sorts skämt. Natten därpå ser Mina odjuret.
I boken fungerar odjuret som en bild för det andra, för den otämjbara, vilda och skrämmande naturen. Men Mina är inte rädd för det annorlunda. Hon har barnets stora öppenhet inför det magiska och förtrollade intakt. Dessutom har hon en grundläggande solidaritet också med det, eller den, som råkar ha päls och horn. Hon bjuder på kakor, och låter respektfullt odjuret behålla sina hemligheter.
Men odjuret är ansatt. I skogen pågår ett bygge. Träd sågas ner för att göra plats åt ett lyxhotell ”i hjärtat av naturen”. Men denna skog är ju odjurets hem, platsen han lever på och av, förutsättningen för hans liv. En av Merolas stämningsfulla bläck- och blyertsillustrationer visar hur odjuret i vredesmod välter skogsmaskinerna.
Kanske är det lättare att sympatisera med detta sabotage för att det utförts av ett odjur och inte en människa resonerar samtalsledaren och Sydsvenskan-skribenten Shora Esmailian. Jag drar mig till minnes att DN-kritikern Lydia Wistisen i somras konstaterade att de tidigare Greta Thunberg-figurerna på senare år försvunnit ur barn- och ungdomslitteraturen. Istället har huvudpersonerna idag liten möjlighet att påverka, och Wistisen kritiserade att politik numer porträtteras som någonting för vuxna, och klimataktivister som farliga terrorister.
I det ljuset är det intressant att Merolas odjur i grunden är maktlöst. Hennes barngestalter gör ”allt som barn kunde göra” för att protestera: ”Folk tyckte vi var söta, men inte ett dugg förändrades”.
Om hennes bok får en verkan i världen handlar det mer om ett sätt att se och närma sig naturen, än som en maning om politisk kamp och möjligheterna i en sådan.
Den andra boken, Lena Frölander-Ulfs ”Lysinea”, utspelar sig, får man anta, efter apokalypsen, ombord på en självförsörjande atlantångare, befolkad av en djurkoloni som irrande söker efter land. Boken börjar med att huvudpersonen Rusty vaknar av att båtmotorerna tystnat. Och det kommer att bli ett uppvaknande i flera bemärkelser.
För det Rusty under nervkittlande former upptäcker är att den sociala ordningen på båten är djupt ojämlik. Förtrycket finns i själva dess grundstruktur. Förstaklasspassagerarna på övre däck passas upp och äter jordgubbar, medan de i tredje klass lider nöd, inte får äta sig mätta och sliter med de avfallsförbränningsmotorer som håller båten i rörelse. I ren desperation har underklassen börjat fila på skrovet och sälja flingorna som bränsle till aristokratin på övervåningen. Nu har fartyget börjat ta in vatten.
Vad som sker på Lysinea är med andra ord en utmärkt bild av såväl den ekologiska kollapsen som klimatkrisens mekanismer. Det är systemet snarare än individen som driver kollektivet mot undergången. Men i detta system finns personer som lever, älskar, förfäras, lider, kämpar, sörjer, och finner nya vänner, och det är dem Frölander-Ulf är intresserad av. Rusty vågar och lyckas med sin aktivism i högre utsträckning än Merolas barn, men hans handlingsutrymme är likväl mycket kringskuret. Hur känns det?
Ja, jag dras till båda dessa böcker för deras suggestiva känsloförmedling. Frölander-Ulf använder skrapteknik i sina mörka men ändå färgsprakande bilder, som tycks lysa inifrån. Merolas svartvita skala är perfekt till det frusna landskapets stämningar. Det är känslor, inte idéer, som driver dessa båda berättelser framåt och de båda hoppfulla sluten tummar inte på trovärdigheten. De är lyckade verk tack vare sin estetiska kraft. I någon mån kan jag därför förstå vad författarna menar när de vänder sig emot kategoriseringen av deras böcker.
Samtidigt är ekokritiken uppenbart närvarande. Ja, dessa verk motbevisar fördomen att ett ärende automatiskt begränsar estetiska kvaliteter. Men lika sant är att böcker som skrivs utifrån didaktiska ambitioner i regel blir mördande tråkiga. Antagligen är det för att detta är så vanligt förekommande i barnlitteraturen som dessa författare protesterar mot etiketterna.
Men när samtalet på Bokmässan borrar sig djupare ner i ”Lysinea” korrigerar Lena Frölander-Ulf tidigare påstående. Det är som om hon inser att hon tänkt mer på klimatet under skrivprocessen än vad hon själv varit medveten om.
Kanske är det så att hur man än gör så är skrivandet i den här tiden också ett skrivande om den här tiden, även om man skriver för barn. Och också barn, hur mycket eller lite de ännu vet om de krafter människan satt i rörelse på jordklotet, behöver verk som ger ord och bild åt alla de stämningar och känslor som finns i den här specifika tidpunkten i historien.
Böcker som dessa.