Kärnvapen har Ryssland skramlat med länge.
Redan när Vladimir Putin aviserade sin fullskaliga invasion av Ukraina hotade han länder som la sig i med konsekvenser som de ”aldrig tidigare upplevt i sin historia”.
Men det senaste hotet är det mest konkreta hittills.
Ryssland har skickat ett brev till Nato och stavat ut det väldigt specifikt:
Om alliansen gör något försök att isolera Kaliningrad kommer Ryssland att svara med ”alla tillgängliga medel, inklusive kärnvapen”.
Kaliningrad, den ryska exklaven vid Östersjökusten, ligger inklämd mellan Litauen och Polen och har från västligt håll ofta betraktats som en risk.
En tungt militariserad framskjuten rysk postering djupt inne i Nato.
Där finns Östersjöflottans hemmahamn, med örlogsfartyg och ubåtar. Där finns Iskander-robotar, möjliga att kärnvapenladda, som kan nå Stockholm. Från Baltijsk kan 120:e marininfanteridivisionen med svävare ta sig till Gotland på en timme.
Den värsta möjligheten är att det Ryssland nu gör är att retoriskt lägga grunden för en attack – framställd som ett skydd av Kaliningrad från västliga hot.
Men jag köper inte det, just nu.
Om man vänder på perspektivet framstår skälet till att ryssarna går upp i falsett tydligare.
Kaliningrad är avskuret från resten av Ryssland, och försörjs av lastbilar och järnvägståg som går genom Belarus och Nato-landet Litauen. Om Nato skulle vilja skära av den trafiken, skulle det vara oerhört svårt för Ryssland att göra något åt.
Natos stridskrafter i området är också oerhört överlägsna Rysslands. Att slå ut det ryska luftförsvaret och efter behag sopa undan resten av de ryska styrkorna skulle rent militärt vara en relativt smal sak.
Den signalen ville alliansen rimligen skicka med sina storskaliga flygövningar i närheten av Kaliningrad under hösten, där bland annat ett amerikanskt plan för offensiv elektronisk krigföring sattes in.
Ryssarna förstod budskapet.
Ambassaden i Belgien gnäller specifikt på ”militär aktivitet längs vår västra gräns” och ”storskaliga övningar av offensiva operationer”.
Temperaturen i kriget mellan Europa och Ryssland har gått från kallt till ljummet, och fortsätter att öka.
Det handlar inte bara om de eskalerande ryska hybridangreppen.
Från rysk horisont dödar europeiska vapen ryska soldater varje dag på Ukrainas slagfält, explosioner djupt in i Ryssland görs möjliga av våra underrättelser och våra pengar håller den ukrainska staten flytande.
Sanktioner och tillslag, inte minst från Sverige, mot den ryska skuggflottan bär på hotet att tumskruvarna kan vridas åt ytterligare om Rysslands livsviktiga oljeexport.
Nato-operationen Baltic Sentry, tänkt att skydda undervattenskablar i Östersjön, ses av ryssarna som en förberedelse för en blockad.
Detta uppskruvade läge är farligt.
Ryssland har visserligen lösningen på alla dessa problem på bordet framför sig, enkel, uppenbar och framför allt tillgänglig:
Lämna bara Ukraina.
Men männen i Kreml ser det inte så.
De kommer att välja en annan väg.
Geografin gör Kalingrad till ett unikt problem.
Det enda sättet för Nato-förstärkningar från Polen och Tyskland att snabbt ta sig till Baltikum är via den lilla landremsan mellan Belarus och Kaliningrad, det så kallade Suwalki-gapet.
Men ska den gå att använda i en konflikt måste det ryska försvaret i Kaliningrad först slås ut.
Ska vi ta ryssarna på orden är alltså en sak klar:
Det är svårt se framför sig något konfliktscenario mellan Nato och Ryssland som inte närmast omedelbart och per automatik eskalerar till kärnvapennivån.
En tröst är att de ryska hoten hittills varit tomma.
Ryssland har målat upp röd linje efter röd linje, som varje gång överträtts utan att Ryssland reagerat.
En vanlig, felaktig och farlig slutsats är att ryska röda linjer därför inte existerar.
Tvärtom är problemet att den röda linjen naturligtvis finns, någonstans.
Rysslands evinnerliga och vårdslösa hotande gör bara att vi inte vet var den går.
Inte förrän vi redan passerat den.