I somras passerade Stockholms stad den magiska gränsen på en miljon invånare. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en enda kommun ansvarat för så många människors mest lokala frågor. Att Stockholm växer är i grunden en bekräftelse på att staden är attraktiv att bo och leva i.
Men miljonstrecket riktar också ljuset mot stadens demokratiska problem. Stockholms kommunfullmäktige representerar i dag drygt 60 gånger så många invånare som fullmäktige i en svensk mediankommun och företräder i praktiken en rad tydligt åtskilda lokalsamhällen.
Medan de allra flesta kommuner är naturligt avgränsade utifrån hur lokalsamhällena ser ut, saknar Stockholm en naturlig gemenskap. Samhörigheten mellan Bromma, Järva, Bagarmossen och andra delar av ytterstaden är begränsad. Såväl politiska uppfattningar som lokala problem och prioriteringar skiljer sig kraftigt åt. Kommunen har blivit ett administrativt lapptäcke av områden med helt olika förutsättningar.
Att hantera lokala frågor på detta sätt har inte varit till gagn för medborgarna. I takt med att staden växer finns det skäl att inleda arbetet med att stycka upp Stockholms stad i flera, bättre utformade kommuner som skulle kunna ge medborgarna en bättre lokalpolitik.
Dagens vidsträckta kommungränser är i praktiken en historisk olycka. Det centralplanerade 1960-talssamhället slog ut tanken på lokal självförvaltning. Stora ytterstadsområden – exempelvis Skärholmen, Vårberg och Spånga – införlivades med staden för att förenkla miljonprogrammets utbyggnad. Samtidigt fick andra delar, som Solna, Nacka och Sundbyberg, fortsätta att vara egna kommuner, trots att de i själva verket ligger närmare stadskärnan än delar av Stockholms stad.
Det här systemet är inte bara ologiskt utan har också försvagat den demokratiska insynen och möjligheten till ansvarsutkrävande. Stockholms stad är så stor att den i praktiken har blivit omöjlig att granska effektivt. Innerstaden dominerar agendan och debatten förs på dess villkor. Samtidigt försummas områden i ytterstaden med tiotusentals invånare.
För att avhjälpa bristen på lokal förankring har Stockholm förvisso inrättat ett antal stadsdelsnämnder som ett slags underkommuner med ansvar för de mest lokala frågorna.
Men ledamöterna speglar inte den lokala opinionen, utan utses av stadshuset. Nämnderna finansieras också genom centrala anslag, inte lokalt. Ledamöterna är inte direkt ansvariga inför de boende. Stadsdelsnämndssystemet är därför något av en demokratisk återvändsgränd.
Att omvandla stadsdelar till självständiga kommuner skulle i stället möjliggöra en verklig lokal debatt. Vill man i en del av Stockholm ha en högre servicenivå eller lägre skatt kan man rösta för det. Samtidigt blir ansvaret för respektive område tydligare när man inte kan åka snålskjuts på staden i stort eller beskatta människor i andra stadsdelar. Lokala nyttor och kostnader skulle knytas till varandra.
Särskilt de mer utsatta delarna av Stockholm skulle troligtvis vinna på att ingå i mindre sammanhang, där problemen inte skulle drunkna i andra frågor. Resultaten av de projekt som stora summor satsas på skulle också kunna utvärderas utifrån effekterna i närområdet, i stället för att försvinna i Stockholms stads samlade budget.
Ytterligare ett argument för att Stockholm bör bli flera kommuner är effektiviteten. Sin storlek till trots är Stockholms stad ingen särskilt effektiv kommun. Skattetrycket stiger ständigt och större institutionell konkurrens är nödvändig. Faktum är att det i Stockholmsregionen finns flera exempel på lyckade utbrytningar sedan 1980-talet: Salem, Österåker, Nykvarn och Knivsta. I dessa kommuner har kostnaderna sjunkit rejält. Olika delar av Stockholms stad borde också få pröva olika lösningar och konkurrera om att locka till sig invånare.
Rent praktiskt finns det stora möjligheter att dela upp Stockholm i logiska delar med en god socioekonomisk balans. Skarpnäck, Farsta, Älvsjö, Skärholmen och Hässelby-Vällingby är eller har varit administrativa stadsdelar och har goda förutsättningar att bli välfungerande egna kommuner. I förlängningen kan man fundera på om Järva skulle kunna delas upp mellan de omgivande kommunerna Sundbyberg, Järfälla och Sollentuna för att skapa en mer naturlig indelning.
Regionen skulle även fortsättningsvis ansvara för övergripande planering, kollektivtrafik och vård, och det kommunala utjämningssystemet skulle effektivt dämpa eventuella skillnader i skattekraft.
Vinnare skulle bli stockholmarna.
Adam Danieli, idéchef, Timbro