Han fungerade även när Sverige förlorade – och han fungerade även den här veckan, när de flesta som hade valts ut att spela för Sverige åkte hem från samlingen och snorade.
Det har inte spelat speciellt stor roll de senaste åren. Viktor Gyökeres har gjort mål hur Sverige än har mått, och den senaste veckan, när hälsotillståndet förbättras på allvar mitt framför ögonen på oss, har han erbjudit ett svar på den stora frågan i sin egen karriär.
Han spelar i fel lag.
Destinationen ligger inte i London
Det var många som konstaterade att det ligger till så här redan under fjolåret, till och med förutspådde det innan någon fotboll hade spelats.
Nu är det ställt bortom tvivel. Viktor Gyökeres har inlett säsongen på Arsenals bänk, petad av Kai Havertz efter en debutsäsong som innebar massvis med speltid, en bra målskörd om man jämför med andra anfallare som anlänt till klubben och spelat sina första säsonger – men nej, elva spelmål i ligan är inget som lamslår någon.
Men det är inte poängen.
Målsaldot är en sak. Matchbilden och rollen en annan, Arsenals lätt obegripliga scouting och plan för honom, den som nästan gör Gyökeres facit ännu mer imponerande.
Mikel Artetas lag spelar helt fel fotboll om de vill ha ut mest av honom. Rätt fotboll för att vinna Premier League och gå till final i Champions League, har det visat sig, vilket så klart komplicerar saken, men isolerande, trögflytande och beräknande på ett sätt som gör att hans styrkor inte kommer till sin rätt. Gyökeres ska ta med folk på en åktur. Spela fotboll i hög fart. Sysselsätta. Inte vänta och pilla och stå rätt.
Diskussionen har därför bara en slutdestination. Den ligger inte i norra London.
Den svenska reservelvan var bäst
Krysset i fredagkvällens tredje Nations League var bättre och mer betydelsefullt än vad resultattavlan vittnar om.
Sverige är på rätt väg. Om det råder inget tvivel. En mängd spelare imponerade, men framför allt lyste insatsen av spelmässig utveckling och identitet. En och en halv startelva låg nedbäddad med munnen full av Strepsils när det hela drog i gång, Carl Starfelts baksida bröt ihop efter en stund och ja, herregud. Men den som såg matchen fick se ett lag styra, dominera och hänga ihop.
Och det var trots allt den svenska reservelvan.
Jag vet inte hur det är med er, men Graham Potter är nästan på god väg att create an international football identity with offensive thinking.
Höll på att åka hem utan huvud
Man kan välja och vraka bland alla utropstecken – men kvällens höjdpunkt var oavsett Viktor Gyökeres, och inte minst hans mordförsök på den bosniske målvaktsdebutanten Salko Hamzic.
Han höll på att förlora huvudet. Hur hade det sett ut? Komma tillbaka till klubblaget i Österrike utan huvud.
Friläget som resulterade i 1-0 efter Alexander Bernhardssons påpassliga bollvinst var nästan skrattretande. Man visste att allt skulle detonera. Det är underbart att se en fotbollsspelare som är så tydlig, som spänner varje muskel i sin kropp när han krutar sönder och samman allt i sin väg. Efter matchen kunde inte Graham Potter sluta prata om honom heller, och inte undra på.
Vi fick – för tredje gången på en vecka – se hur Gyökeres ser ut när han fungerar, hur han är ett helt anfallsspel och till slut gör mål, hur hårt du än kämpar för att stoppa honom. I Sverige vet vi bättre än alla andra att den spelaren bor i honom. Rätt många av oss vet också hur bra Arsenal är. Det är bara det att de inte är bra för varandra.
Jag håller tummarna för att han befrias.