Jag står och vill så gärna le naturligt, men leendet jag får fram känns fejkat och fejk är det sista jag vill leverera. Varför blir det så här?
Fiaskot sker på bokmässan där jag träffar snälla människor som säger snälla saker. Jag känner genuin tacksamhet och vill visa min uppskattning med ett varmt leende. Ska det vara så svårt? Tydligen. Jag förflyttas till en plats långt bort där jag kan betrakta mig själv utifrån, ser en lallande fåne med en blick som är skrämmande intensiv, i det närmaste galen, och – framförallt – med ett leende så krampaktigt att det gör ont att titta på.
Till saken hör att jag är paniskt rädd för att uppfattas som nonchalant. Man har ju träffat några riktigt dryga författare genom åren, sett dem häcka vid olika signeringsbord. Sett hur de på sin höjd kastar en slö blick på personen på andra sidan bordet, som precis genomlevt en evighetslång kö för att få deras signatur – och ändå inte ens bjuder på ett leende. Det där är inte jag. Jag är tacksam och det ska signaleras.
Det står en ny person framför mig och säger vänliga saker. Jag känner mig tacksam men också obekväm och breddar leendet. Läpparna stramar. Käkarna spänner. Svetten tränger fram. Jag har sett hur andra blir stela och börjar stamma när de får prestationsångest. Hellre det än detta haveri.
Jag går hem och kollar på ”Sverige mästerkock VIP” för att specialstudera Tina Nordström. Varför kan jag inte vara sån? Varför kan jag inte slå ut med armarna och ropa ”Kör igång!” och få det att låta som om det kommer från hjärtat. Hela hennes väsen känns förunderligt oförställt. Hon ser på deltagarna med en sån genuin kärlek och värme att den tar sig genom rutan och träffar mig i bröstet. När hon ler känner jag mig omfamnad – och trygg. Jag vill så mycket vara Tina Nordström att det gör ont inuti. Jag vill testa hur det känns att sprida en sån trivsel omkring sig, att vara så där positiv och presentera kritik som låter som peppig feedback. Om inte annat så för en dag, en bokmässa.
Jag stänger av Tina och överväger en sekund att skicka in en ansökan till Sveriges mästerkock, bara för att kunna närstudera henne. Jag fantiserar om att hon bakom kameran är en annan, mörkare person. Att hon har en karaktär framför kameran och en helt annan privat, på samma sätt som den gamla tv-räven och mysfarbrorn Lennart Hyland. Enligt biografier var han tydligen en pedantisk kontrollmänniska, som var både nedlåtande och elak mot folk. Och han söp. Men hur mycket jag än försöker tänka så om Tina så går det inte. Tina är snäll. Hennes personlighet är med största sannolikhet medfödd. Medan jag är född till en som måste kämpa för att slappna av.
Under ett par dagar ler jag så mycket att jag faktiskt kommer in i det. Käkarna slutar att göra ont. Jag hör mig själv skratta spontant och tänker att jag nog har utvecklats. Kanske har jag kommit lite närmare att bli någon som jag vill vara. Men då händer något. Jag sitter med på ett scensamtal och en annan panelmedlem börjar mästra oss andra. Det börjar snabbt sjuda inombords och nästa sekund har jag glömt allt jag har lärt mig. Jag blir mitt vanliga jag igen och biter ifrån – inte det minsta kärleksfullt.
Jag lämnar platsen med blicken sänkt. Jag hade ju inte behövt bry mig. Jag hade ju kunnat vara överseende och skaka av mig irritationen, hade kunnat tänka att den där typen har det säkert inte så lätt i livet. Men nu är jag istället dömd att vara mig själv igen, att bära det oket. Jag leker med tanken på att liksom Måns Zelmerlöw sälja sommarhuset och åka på ett självutvecklande läger för att bli en bättre människa. Men innan jag hunnit kontakta mäklaren ringer mobilen. Samtalet är från en person som frågar om jag vill vara med på ett event senare i höst. Det är jag och en handfull andra bokpersoner som ska delta. Jag frågar vilka. ”Tina Nordström, du vet, tv-kocken…” Tiden stannar för en sekund. Universum tycks ha hört min önskan och jag känner den djupaste av tacksamheter. I höst är det jag och Tina och hon ska lära mig saker. Och på nästa bokmässa kommer jag förmodligen att le så att precis alla känner sig omfamnade.