Maria G Francke är Sydsvenskans kulturchef.
”Jag älskar att den här boken når kidsen. Unga ska fatta att det är mer än en bok – det är en bibel. En brygga mellan generationer.”
Jonas Gardell är inte blygsam, och han har inte heller anledning att vara det. När hans romanbygge ”Torka aldrig tårar utan handskar” nu ges ut så som han från början önskade, i en volym istället för tre, råder ingen tvekan om att det här är en viktig händelse i hans liv.
På samma sätt som ”Torka aldrig tårar utan handskar” blev en viktig händelse i mångas liv när böckerna gavs ut 2012–2013, och tv-serien med samma namn fick ett enormt genomslag i samma veva.
Mitt största frågetecken när Svenska dagbladet presenterade sin roliga lista över de 20 mest betydelsefulla nu levande svenska författarna häromveckan var att Jonas Gardell saknades. Hur kan det vara möjligt?
Frågan kom aldrig upp under samtalet med Gardell och Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton jag lyssnade på under Bokmässan i Göteborg. Men eftersom Gardell är queen of fucking everything står han väl egentligen över sånt där. Han är en diva, på ett bra sätt, men samtidigt skör – under samtalet får han upprepade gånger torka bort sina tårar. Och jag förvånar mig själv med att känna mina egna tårar springa fram. Det är en perenn, detta att jag gråter när jag hör Gardell prata på Bokmässan.
Jag har läst boken, sett tv-serien, hört Gardell berätta om detta livsprojekt upprepade gånger. Men när jag hör det igen, och drabbas av hans otroliga patos, är det klippt. Det är som om historien om Rasmus och Benjamin och Paul och de andra har letat sin in under min hud, in i mitt innersta.
Kan litteratur bli mer betydelsefull än så?
Under aidsepidemin spreds skräck i samhället. Sjukdomen kallades för ”bögpesten”. Homofobin smattrade som ett giftigt regn inte bara över de drabbade, utan över hela queercommunityn. Sjukvården stod handfallen och på sjukhusen var rädslan för smitta så stor att de döda kropparna lades i svarta sopsäckar när de skulle vidare till begravning. Anhöriga tog farväl av de sina i tysthet, den närmast sörjande fick inte stå med i dödsannonsen eftersom föräldrarna förnekade sitt barns läggning. Det var ett gigantiskt osynliggörande.
Jonas Gardell arbetade med ”Torka aldrig tårar utan handskar” under en lång tid. Som han sa i Göteborg: ”Det är bra att jag är en rich bitch så att jag kan skriva på något i 10 år.” Det som kom ut av detta idoga arbete var en sorgesång, men det var också en stor berättelse om dem som tvingats leva i skuggan.
Utgivningen av romanen sammanfaller med premiären av musikalversionen. Uppsättningen på Göta Lejon i Stockholm, med Ola Salo i rollen som berättelsens nav Paul. Gardell verkar närmast barnsligt förtjust i att hans roman förvandlats till musikal. ”Varför musikal? För att det är grundbögigt!”, som han utbrister.
En nyöversättning av Bibeln orsakade viss rusch på Bokmässan men kanske är det ändå Jonas Gardells bibel som är den viktiga här, förlåt om jag hädar, jag menar inget illa. ”Torka aldrig tårar utan handskar” är viktig både som litteratur och som tidsdokument. När jag sitter där i Göteborg och lyssnar, och när jag friskar upp mitt minne med att börja läsa den nästan 800 sidor tjocka tegelstenen, försöker jag sätta fingret på vad det är som drabbar just mig så hårt, trots att jag befinner mig så långt från den värld som Gardell skildrar. Och det är blandningen av saklighet och detta patos, att författarrösten så tydligt tar parti för de osynliggjorda.
”Alla måste ha någon som bär dem den sista biten”, sa Jonas Gardell och menar nog egentligen vänner och älskare som bar sina nära över till den andra sidan när familj och släkt tog avstånd. Men jag tänker att det även handlar om hans egen gärning – hans initiativ att ta tag i något undanskuffat och dolt och presentera hela berättelsen med hjälp av sina huvudpersoner: lättnaden, glädjen och ångesten i att komma ut, kärleken, skammen, rädslan, euforin, sjukdomen, förvirringen, hatet, skräcken.
Jag ser på boken i min hand och känner starkt: det är fullbordat.
Den här veckan…
… läser jag: ”Finns det liv är det aldrig för sent”, Mikael Wiehes bok som han skrivit tillsammans med Sara Nygren.
… tittar jag på: ”Hunger” på SVT Play. Är den verkligen en svensk ”The Bear”, som det påstås?
… lyssnar jag på: senaste ”Språket” i P1 som ägnar huvuddelen av avsnittet åt språket i Tone Schunnessons roman ”Ultravåld”.