Teatermaskinen
Manus: Staffan Valdemar Holm och Benedikte Hammershøy Nielsen. Regi: Staffan Valdemar Holm. Scenografi: Bente Lykke Møller.
Medverkande: Karen-Lise Mynster, Stina Ekblad, Tina Gylling Mortensen, Nicolas Bro, Jens Albinus, Olaf Johannessen.
Skuespilhuset, Köpenhamn, t o m 4 november.
Ann-Sofi Ljung Svensson är litteraturvetare och kritiker på kultursidan.
Så underfundigt kul och konkret det kan bli när en av Sveriges, och Malmös, mest framstående teatermakare ger sig själv uppgiften att processa teaterns historia, teori och praktik genom ett gäng excellenta skådepelare.
När Staffan Valdemar Holm nu säger sig ta avsked från scenkonsten med föreställningen ”Teatermaskinen” på Skuespilhuset i Köpenhamn gör han det tillsammans med hustrun och scenografen Bente Lykke Møller genom att placera sex kroppar i svarta kostymer på de helt nakna ”bräder” som Friedrich Schiller – en av Holms husgudar – menade ”föreställer världen”. Det blir ett högst intressant, värdigt och helt följdriktigt avslut i genren metateater. Var ska sleven vara om inte i grytan.
Scenografi och kostym är förvisso totalminimalistiska, men det som utspelar sig på det vida, tomma scengolvet är maxat. Allt som rör teater finns med. I någon form och med sin uppenbara motsats: Intellekt och känsla. Distans och inlevelse. Allvar och komik. Och inte minst makt och underkastelse.
Holm vill, som han säger i en intervju om föreställningen, nå in i teaterns själva ”maskinrum”, där allt händer, där texten konkretiseras. Till slut är det skådespelaren som med sin kropp och röst skapar hela förtrollningen. Inte regissören. Det blir därför effektfullt att Holm självironiskt låter rollen som ”en gammal svensk regissör” gestaltas smått despotiskt av en av skådespelarna.
Holms drömlag, ingen nämnd och ingen glömd (jo, svenska Stina Ekblad är med), pendlar suveränt mellan alla polerna och går ständigt in i nya roller och scener. Det är episk teater, där de alla vänder sig mot publiken för att berätta hur det ligger till med världsdramatiken allt sedan de gamla grekerna. Men i denna teaterlek glömmer de ofta bort sig och går helt upp i det de gör med påtaglig inlevelse. Det finns inget givet sätt att vara på en scen. Allt är möjligt. Det blir underbart dråpligt, burleskt, komiskt, men är samtidigt byggt på en grund av reflexivitet. Det hänvisas öppet åt många håll i 1900-talets teaterteori – Artaud, Brook, Stanislavskij.
Publiken får kika in i ett fysiskt gestaltat maskineri med kuggar som oavlåtligt griper in i varandra. När budbäraren i Euripides ”Backanterna” har berättat för oss hur det går till när de extatiska kvinnorna utför sina dionysiska riter där borta i bergen, hamnar vi strax i Noréns ”Natten är dagens mor”, där hustrun Elin och sonen Georg försöker ta nycklarna till spritskåpet från den rasande och berusade Martin. David, den yngste sonen, blir därefter budbäraren som får berätta för fadern hur illa det var ställt med honom den gången han hamnade i delirium.
När Lady Macbeth har väst fram sin blodiga mordplan på Kung Duncan hamnar vi plötsligt hos Jean som långsamt knäcker nacken på den gula kanariefågeln inför ögonen på Fröken Julie. Den nya dramapedagogen, en roll från Holms pjäs ”Månen och de andra planeterna”, dyker upp och vill skapa ”grymhetens teater” för barn av en episod ur Gösta Berlings saga. Det går våldsamt lekfullt till när de alla lever sig in i att vara vilddjur.
Men kuggarna i maskineriet är inte bara kanoniserade dramatiker, utan här finns också slapstickscenen med Grevinnan och betjänten. Den illustrerar ju i hög grad makt och underkastelse, människans stora inbillningskraft och kroppens gestaltningsförmåga.
Det blir Shakespeares ”Stormen” som får avsluta föreställningen. Vad annars? Den har ju tolkats som författarens eget avsked till teatern. Holm har också nyligen varit där och rekognoserat. 2023 satte han upp pjäsen i kommenterad och enligt honom själv – naturligtvis! – förbättrad form på Dramaten i Stockholm. Allt i upplösande vitt.
Den Prospero som nu bryter sin trollstav och därmed också magin är begravningsklädd. Både teatern och livet ”är av samma stoft som drömmar” – flyktiga, förgängliga. Någon symbolik får man nog se i de svarta kostymerna. Hur rent man än skalar ner en föreställning blir inte kroppen helt fri från tolkningsbara attribut.
Allt som visas på scenen får betydelse. Det är i uttolkningen som teatern har både sin motor och sin själ. Det har den visat i 2 500 år. Staffan Valdemar Holms många nyskapande tolkningar ur teatertraditionen är delar i den stora teatermaskinen, en perpetuum mobile av kött och blod som rör sig av sig själv genom världshistorien. Det finns alltid en kugge som griper tag i en annan.
Vi i publiken ingår – tack och lov – också i detta fantastiska maskineri. En av mina allra största scenkonstupplever är signerad Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller: Wagners Nibelungens ring på Kungliga operan i Stockholm mellan 2005 och 2008. Genom att både scenografiskt och tematiskt transformera Wagners mytologiska stoff till den begynnande industrialiseringen och kapitalismens stora genombrott – den tid det ju också skrevs i – avtäcktes helt relevanta föreställningar om makt, pengar, klass och kön, och fick den vibrerande undergångsstämningen att gripa tag i en publik här och nu.
Jag kan inte låta bli att jämföra valkyriornas strama svarta gestalter i de slutna adliga rummen med de kroppar som nu rör sig ohejdat och utan begränsningar på Skuespilhuset stora scen. Här tänjer Holm på gränserna och visar – också ett citat av Schiller – att ”teatern börjar där världens lagar slutar”.