Det fanns en tid när USA stod för det goda.
När jänkarna slogs för att befria folk snarare än för att korpa åt sig deras olja. När de valde sina konflikter med omdöme och förstånd i stället för att se avlägsna krig som guds sätt att lära amerikaner om geografi.
Andra världskriget är såklart det ständiga och mest lysande exemplet på USA:s demokratiska välgärning.
Medan de andra segrarmakterna efter krigsslutet vägrade att släppa sina kolonier (Storbritannien och Frankrike) eller sög i sig hela Östeuropa (Sovjetunionen) stöpte USA om det i grunden besegrade Nazityskland och det atombombade Japan till självständiga, fredliga nationer.
Sedan packade man ihop sina soldater från ”The greatest generation” och reste hem. Det var det.
Med tanke på att fler än 400 000 amerikaner dessutom dog förstår man att den väldigt amerikanska och tjugo avsnitt långa dokumentärserien ”World war II with Tom Hanks” väljer att sätta USA i centrum.
Men kom igen ... det finns ju gränser även för en självgod supermakt.
Den mest klassiska dokumentärserien om andra världskriget är brittiska ITV:s 26 timmar långa ”The world at war”.
När serien kom 1973 låg andra världskriget bara 30 år bort, ungefär som kriget i Jugoslavien gör för oss i dag.
De kan sitt världskrig, vet vad de pratar om. Fast de såg inte sina vänner dö. De var ju inte där.
Den självklara fördelen med ”En värld i krig” som dokumentären hette på svenska var därför inte Hans Villius trygga speakerröst utan seriens många intervjuer med människor som faktiskt utsattes för kriget – som fastnade i det, hukade under det eller kämpade sig igenom det. Som levde mitt i mardrömmen.
Några sådana röster kan Tom Hanks inte förlita sig på.
I stället får vi lyssna till akademiker, poddare och skrivande populärhistoriker som Antony Beevor, Simon Sebag Montefiore och James Holland, ofta när de med emfas upprepar något vi precis har sett eller som Hanks redan har sagt.
De kan sitt världskrig, vet vad de pratar om. Fast de såg inte sina vänner dö. De var ju inte där.
Nu har jag plöjt hela serien, samtliga tjugo avsnitt, och reagerar som vilken normalfuntad vuxen man som helst – var detta allt?
Men men ... efter att i somras ha släppts på den lite aparta kanalen History Channel ligger ”World war II with Tom Hanks” sedan ett par veckor på TV4 Play.
Nu har jag plöjt hela serien, samtliga tjugo avsnitt, och reagerar som vilken normalfuntad vuxen man som helst – var detta allt?
Jag vill ha mer! Mycket mer! Tjugo avsnitt är ju ingenting. Inte när det kommer till att täcka den mest förödande konflikten i världshistorien.
Nazitysklands anfall mot Danmark och Norge den 9 april 1940 nämns till exempel bara i en bisats av Tom Hanks, och Sovjetunionens våldsamma angrepp på Finland i november 1939, det så kallade vinterkriget, berörs inte överhuvudtaget. Alltså inte med ett ord.
Och trots att serien med sin uppstyckade och lite märkliga kronologi är påkostad, klart sevärd och enormt genomarbetad med restaurerade gamla klipp som i många fall inte har visats tidigare, har den som sagt också kraftig slagsida åt USA.
Under det avsnitt som enbart tillägnas USA:s strider på Guadalcanal hösten 1942 heter det att ”hela världens ögon” riktades mot de modiga amerikanska marinkårssoldaterna och att den lilla ön i Stilla Havet ”fanns i allas tankar”.
Detta samtidigt som britterna i Egypten alltså hade tvålat till Rommels Afrikakår och att ryssarna samma höst lyckades stoppa tyskarna vid Stalingrad – efter att ha förlorat fler människor i det slaget än vad USA gjorde under hela kriget.
Det sagt känns Tom Hanks engagemang för att lyfta andra världskrigets fasor både genuint och viktigt. Inte minst för en yngre generation.
Efter filmer som ”Rädda menige Ryan” och ”Greyhound” och den prisade tv-trilogin ”Band of brothers”, ”Pacific” och ”Masters of the air” lyckas han verkligen knyta ihop sin krigssäck med ”World war II with Tom Hanks”. Mission accomplished.
Kan vi få en uppföljare till ”Turner & Hooch” nu?