Eva Dahlgren
Turnépremiär: Kalmarsalen, Kalmar. Publik: Cirka 600. Längd: En timme och 51 minuter. Bäst: ”Vem tänder stjärnorna”. Sämst: Ibland blir fallhöjden för stor mellan de gamla hitsen och de nya låtarna.
KALMAR. Timmen innan Eva Dahlgren går på scenen färgas himlen över Kalmarsund i pastell. Den går ton i ton med den autotunade akvarellpopen på senaste albumet ”Revalution club” – ett perfekt förband.
Senare i Kalmarsalen. I svart kostym, glasögon och blont hår ser Evgud, som hon kallar sig på sociala medier, ut som den svenska rockstjärna hon förtjänar att vara efter snart 50 år i tjänsten.
Det hedrar 66-åringen att hon ger ut ny musik som hyllar konsten och knappast tar den enklaste vägen. Hennes vuxenrock som vill någon vart är antitesen till ”Let’s dance”.
Ett stort självförtroende bor i Dahlgrens stillsamma scenspråk och hennes sätt att erbjuda arpeggiosynt-stänkare och laser åt en publik som kanske förväntat sig att hon bara skulle rada upp klassiker.
Många av konsertens mjuka nummer för tankarna till Joakim Bergs senaste soloutflykter. En av höjdpunkterna från senaste och sextonde skivan, ”Revalution kom”, är en vacker barndomsskildring där Eva blandar rader om kolja och kokt potatis med politiska betraktelser.
Det smakfulla bandet, lett av producenten och ”musikaliska lekkamraten” Johannes Berglund, binder kransar av syntpop kring musiken och skapar tillsammans med sångerskans omhändertagande altröst en elegant helhet.
Mellan sångerna får vi behagliga anekdoter om lägerresor till Öland, att se upp för fula gubbar på Mariatorget (den enda förhållningsorder som hon lyckats hålla) och att vara en stor drömmare (man behöver ingen uppkoppling, man bara ger sig av).
Publikfrieri saknas inte heller.
– Det är ändå fredag, säger Dahlgren och ger publiken ”Kom och håll om mig”, som blir till elegant Kent-disco med postpunk-gitarr. I den tar Dahlgren till och med några försiktiga danssteg.
Den fjäderlätta ”Ängeln i rummet” måste också nämnas i sammanhanget.
Men ingenting kan naturligtvis tävla mot ”Vem tänder stjärnorna”, denna svenska softrockklassiker, denna Lamino-fåtölj från min egen barndom.
Helt oannonserad kommer den, som blott sjunde låt.
Jag har sällan sett en svensk artist framföra sitt eget magnum opus mer värdigt. Hon sjunger den med ett leende på läpparna och en livserfarenhet som ger rader som ”så många år som jag levt” och ”så många kvinnor som jag spelat” en helt ny tyngd. Rama in låten och ställ ut den på Kalmar läns museum intill.
Samtidigt går det inte att nog understryka vilken respekt Eva Dahlgren förtjänar för att hon vågar utmana. Som näst sista låt bränner hon av ”Idioter”, vars hela text får plats på en rad:
”Idioter pratar med idioter”.
Sedan röker hon en fejkcigg på scenen.
Konserten avslutas med ”Polstjärnan”, en luddig ballad tillägnad krigets offer i Ukraina. Hon lämnar scenen med ett ”Slava Ukraini!”.
På vägen ut recenserar två konsertdeltagare kvällen.
– Har hon tuggat svamp?
– Och musiken – den lät som en ambulanssiren?
Strålande sammanfattning, om du frågar mig.
Köp biljett till höstens spetsigaste fredagsunderhållning.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik