Grannarna poppar popcorn. Himlar med ögonen. Lite skadeglada är de väl också – det är ju Bror Duktig som nu åker på stryk. Präktiga Sverige som brukar predika för omvärlden. Som brukar ha ”en modell”, den bästa, för det mesta.
Men nu är det rörigt på riktigt.
Nästan tre veckor efter valet verkar ingen på allvar stå redo att bilda regering. Talmannen har rentav haft svårt att utse sonderare. Röstningen kritiseras.
Och alla som vill ställa till det eller som är sura över valresultatet firar julafton. De dränker Valprövningsnämnden i överklaganden och påstår att valet blev galet.
Som trumpna Trumpister.
”Vilken cirkus ni har”, skriver en bedömare från Finland. Eller nej, jag skojar, det var min syster. Fast inte heller journalistkolleger och kommentatorer i grannländerna tycks riktigt förstå hur Sverige hamnade här.
Valfusk och knivigt läge i regeringsförhandlingarna väcker förvåning – och lockar till goda råd.
Ett är att bryta blockpolitiken.
När Magdalena Andersson (S) lämnade tillbaka sonderingsuppdraget till talmannen skrev danska Politiken att ”rød-grøn guerillakrig udløser konservativ delsejr i svensk regeringsdrama”. Medan Berlingske noterade ett "magtspil på højt niveau”, men också har rapporterat om ”klanafstemninger” – och citerade Svenska Dagbladets ledarredaktion om påstått valfusk på Järvafältet.
Norska Aftenposten noterar röströran i Borlänge: ”Vänsterpartiet jublet på valgnatten etter et kjempegodt resultat … Men bare halvannen uke senere har påstander om valgfusk ført til krise.”
Finska Helsingin Sanomat menar att det påstådda fusket, vaalivilppi, har slukat Vänsterpartiets trovärdighet. Kvällstidningen Ilta-Sanomat varnar Finland för blockpolitik: ”Läget i Sverige visar vilka problem det innebär.”
Liberala Hufvudstadsbladet menar på ledarplats att ”svenskarna skulle må bra av ett regeringsalternativ i mitten”. Bredare regeringar ”har gett finländarna stabilitet, mindre snabba svängningar efter val, långsiktighet och en kompromisskonst”.
Samarbete i mitten, ja. Det fungerar hos grannen. Som Johan Wessman skriver på Sydsvenskans ledarsida (23/9) så kunde Danmark, med likartade förutsättningar, hantera de röda linjerna:
”Danmark är förhandlingarnas land, det vet många svenska företagare. Det märks även när politikerna förhandlar om viktiga frågor. Då sluter man ofta långsiktiga och blocköverskridande överenskommelser, så kallade forlig.”
Precis som sitt svenska systerparti gjorde danska Socialdemokratiet sitt sämsta val i mer än mannaminne. Precis som i Sverige växte partier till vänster om S. Ett knivigt läge som Lars Løkke Rasmussen hanterade, som den politiska räv han är.
Han lyckades hålla kvar sitt lilla mittenparti Moderaterne i regeringen, sig själv som utrikesminister och Mette Frederiksen (S) som statsminister med en mitten-vänster fyrklöver. Även om det kostade i politiska eftergifter till stödpartierna Enhedslisten och Alternativet.
Avgörande är viljan och förmågan att hitta nya lösningar med hjälp av kompromisser där det talas mer om framgångar än väljarsvek, konstaterar Johan Wessman.
Något att ta efter på denna sida Sundet.
Här går regeringsbildningen som en bumerang. Magdalena Andersson (S) fick uppdraget, lämnade det tillbaka – och fick det igen. Formellt med början på måndag. För här krävs eftertanke och omprövning, förmanade talman Andreas Norlén; läget är låst.
De stora partierna verkar göra sig redo för rackarspel: att till varje pris bli den fjärde sonderaren, den som i riksdagens fjärde och sista omröstning står som enda alternativ till ett extra val. Och vinna.
Som den minst dåliga lösningen.
Oavsett hur och när regeringen blir till har det politiska klimatet tagit skada av att anklagelser om själva valet far som bålgetingar. De som nu grundlöst överklagar och talar om utbredd klanröstning, de skadar demokratin.
De spelar fiender i händerna, med det som desinformation och valpåverkan i grunden handlar om: att rubba tilltron till beslutsfattare och institutioner, till samhället och det politiska systemet.
När valresultatet ifrågasätts undermineras arbetet i riksdag och regering för hela mandatperioden.
Om påstått valfusk går att bevisa och de skyldiga kan hanteras rättsligt lyckas samhället i alla fall visa sin styrka. Om inte så lever misstankarna kvar. Hur som helst väntar väl en mandatperiod med surt surr om fel på röster eller rösträkningen.
Politik är politik och ibland kan det bli knepigt. Regeringsbildningen kan dra ut på tiden, men kommer att gå i mål. Den svenska demokratin står stark.
Medan själva valet skaver.
Efter valet 2018 kom det in drygt 700 överklaganden till Valprövningsnämnden. Efter årets val har siffran redan passerat 20 000. Att så många klagomål skulle vara relevanta låter inte rimligt.
Det liknar en kampanj. Digital aktivism som rubbar tilliten i samhället – och solkar Sverigebilden.
Akut finns knappast mer att göra än att utreda vad som har hänt, bedöma effekten och lära för framtiden. Bemöta falska påståenden med fakta, så gott det går. Se till att vissa väljargrupper inte görs till syndabockar
Medan valsystemet ses över.
Valmyndigheten har länge talat om att det måste förnyas. En utredning är på gång och ska vara klar 2027 – så det finns hopp om att detta var ett sista virrvarr av röstsedlar.
Det är vansinne att minst 628 miljoner valsedlar trycktes upp. För drygt 8 miljoner röstberättigade. Det måste gå att ha en valsedel där ett parti kryssas för och att den som personröstar skriver en kandidats nummer.
Och självfallet är det Valmyndigheten, inte partierna, som ska ha ansvaret för att det finns valsedlar för alla. På alla röstningsställen.
Självklart måste det också vara att valförrättare ingriper om någon beter sig konstigt eller om det finns misstankar om påverkan – allt det där som nu påstås ha hänt i Borlänge och Järva.
I en representativ demokrati måste det gå att lita på att väljarnas representanter utses på rätt sätt. Och på att de valda sedan kan hantera valresultatet och bygga en regering.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.