Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SORG
Sorgen följer inte någon rak linje. En person kan gråta på morgonen, skratta åt ett fint minne några timmar senare och känna saknaden lika stark på kvällen igen. Ett barn kanske inte gråter alls, utan får ont i magen, blir arg eller ställer samma fråga om och om igen. Inget av det betyder att sorgen är över eller säger något om hur den kommer att kännas nästa stund. Det betyder bara att människors sorgeprocess är olika.
Ändå möts vi ofta av en prydlig femstegsmodell i stöd- och informationsmaterial. Den förknippas med psykiatern Elisabeth Kübler-Ross, som i slutet av 1960-talet lyfte fram döende patienters erfarenheter. Det var viktigt då. Hon gav människor som stod inför sin egen död en röst och bidrog till ett öppnare samtal om livets slut.
Det räcker med en enkel sökning för att se att sorg fortfarande ofta beskrivs som en process i fasta faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och till sist acceptans. Sådana beskrivningar förekommer i material från stora vårdgivare, humanitära organisationer och chefsorganisationer samt i krisplaner inom offentlig verksamhet.
Det här är information från verksamheter som många människor känner förtroende för och vänder sig till för att få stöd. När deras material finns på nätet kan det dessutom få stor spridning genom både sökmotorer och AI-tjänster. Risken är att en förenklad och föråldrad bild av sorg fortsätter att föras vidare.
Poängen är inte att peka finger. Verksamheternas avsikt är självklart att hjälpa och flera betonar redan att sorgen är individuell. Exemplen visar snarare hur svårt det är att lämna en enkel och välkänd modell, även när forskningen har gått vidare.
Det är inte heller bara några få verksamheter som håller fast vid äldre föreställningar om sorg. I en ny studie från Uppsala universitet granskades 45 svenska grundskolors krisplaner. Forskarna fann att de planer som tar upp sorgearbete ofta bygger på äldre teorier där sorgen beskrivs som en linjär process i olika faser.
Problemet är inte att människor kan känna förnekelse, ilska eller acceptans i sin sorg. Många kan känna igen de känslorna. Problemet uppstår när orden blir obligatoriska hållplatser. Då blir modellen ett facit som den sörjande antas följa eller förväntas leva upp till. Den som snabbt går tillbaka till jobbet kan uppfattas som oberörd. Den som skrattar kan känna skuld. Den som fortfarande har tunga dagar efter flera år kan få höra att det är dags att gå vidare. Och den som aldrig känner ilska eller acceptans kan börja undra om det är något fel på det egna sättet att sörja.
För barn blir en sådan mall särskilt snäv. Barns sorg beskrivs ibland som randig. De kan gå in i sorgen och strax därefter skratta, leka och tänka på något helt annat. Pausen är inte ett tecken på kyla eller förnekelse. Den är ett sätt att orka. Om de vuxna runt barnet väntar sig en stegvis utveckling med fasta faser riskerar verkliga behov att missas.
Modern sorgforskning ger en rörligare bild. Enligt pendlingsmodellen växlar den sörjande mellan att vara nära förlusten och att ta hand om den nya vardagen. 1177 beskriver i dag sorgen just så. En Sifo-undersökning som Fonus har låtit genomföra visar också på sorgens känslomässiga bredd. Mer än var tionde svensk (14 procent) kände hopp, lättnad och/eller tacksamhet vid en närståendes död. Nästan lika många kände ensamhet (13 procent) eller ångest (12 procent).
Det handlar inte om att ersätta en enkel mall med en annan. Ingen modell kan fånga varje människa. Någon vill prata varje dag. En annan behöver tystnad. Någon vill titta igenom fotografier av den som har dött direkt. En annan behöver vänta. Många hittar gradvis ett sätt att leva med förlusten. För vissa blir sorgen så tung och långvarig att professionell hjälp behövs. Bra stöd måste rymma hela den bredden.
Vi som forskar om och möter människor i sorg vet att ingen familj tar avsked på samma sätt. Både 1177 och nationella vårdprogram beskriver sorgen som individuell och föränderlig. Ändå lever fasta fasmodeller kvar i stödinformation, utbildningsmaterial och krisplaner. Kunskapen har helt enkelt inte nått ut överallt.
Därför vill vi se två förändringar:
- Sluta använda femstegsmodellen som facit. Kommuner, regioner, skolor, vårdgivare och andra som möter människor i sorg bör gå igenom sina krisplaner, webbtexter och utbildningsmaterial. Femstegsmodellen ska inte presenteras som den normala vägen genom sorg. Formuleringar som antyder i vilken ordning eller takt en människa antas eller ”bör” sörja behöver tas bort.
- Bygg stödet på aktuell kunskap. Material om sorg bör förklara att reaktioner kan växla och återkomma, och att sorgen ibland hamnar i bakgrunden. Det ska också tydligt visa att barn kan sörja på andra sätt än vuxna och vart den som mår mycket dåligt eller inte får vardagen att fungera kan vända sig. Pendlingsmodellen kan vara ett hjälpmedel.
Sorg följer ingen tidtabell och har inga obligatoriska hållplatser. Samhällets uppgift är inte att tala om var en människa borde vara. Det är att finnas där – oavsett hur sorgen ser ut just där och då.
Peter Göransson
vd, Fonus ekonomisk förening
Rakel Eklund
docent i vårdvetenskap med inriktning barns sorg, vid Uppsala universitet
Fakta om undersökningen: Sifo-undersökningen är riksrepresentativ och genomförd av Verian på uppdrag av Fonus för att undersöka svenskarnas inställning till döden och begravning. Undersökningen har genomförts i den slumpmässigt rekryterade Sifopanelen. Totalt gjordes 3 311 webbintervjuer mellan 11 februari och 19 februari 2025.