För 60–70 år sedan skrev nästan alla ”kommer att göra”, och de sa ”kommer å göra”. Jag själv tillhör den gruppen, och i tal är å snarast en reflex, inte något medvetet och planerat.
I skolan fick vi lära oss att framtid (futurum) i svenskan uttrycks med ska, kommer att eller rent presens: ”Vi reser/ska resa/kommer att resa i morgon”. I dag är alternativet ”kommer resa” på frammarsch.
Jag har genom åren fått många brev där man irriterar sig över att kommer används i stället för kommer att. Irritationen kan uttryckas på olika sätt: ”Det är fel”, ”Jag saknar att” och ”Får de inte lära sig någon grammatik i skolan längre”. Det bör tilläggas att det var fler som irriterade sig för 30 år sedan än i dag.
Man kan fundera över varför just den här språkförändringen väcker sådan uppmärksamhet och skapar diskussion. Skolans grammatikundervisning om futurum och uttryck för framtid kan möjligen ha bidragit till uppmärksamheten.
Det finns en större grupp verb som ibland följs av att, ibland inte, utan att det väcker uppmärksamhet eller upprörda känslor, till exempel börja, sluta, fortsätta, försöka, lova och lyckas. En del av oss vet nog inte om vi säger ”lovar ringa dig” eller ”lovar å ringa dig”, och vi kanske inte har någon åsikt om vad som låter bäst.
Exemplet kommer/kommer att är speciellt, dels för att det är mycket vanligt, dels för att det är ett hjälpverb. Till hjälpverben hör kan, vill, måste, ska, bör, lär och borde, och dessa följs aldrig av att. Det heter ”Jag kan/vill/måste/ska ringa”, aldrig ”Jag kan/vill/måste/ska att ringa”. Undantaget är just kommer att.
Men hur är det nu? Är det rätt eller fel med ”kommer göra”? Vi kan enas om att det har varit fel. Kanske kan vi också enas om att det är på väg att bli rätt, om det inte redan blivit det.
Svaret är kanske att det är mitt emellan rätt; på väg från fel till rätt, alltså. Fel är det när de flesta eller nästan alla tycker att det strider mot språkkänslan. Rätt blir det när få eller inga reagerar på uttrycket. Utvecklingen går, lite förenklat, från ”ingen säger” till ”alla säger”. Ett sådant skifte kan ta ett par generationer.
För tjugo år sedan publicerade Svenska språknämnden Språkriktighetsboken, där olika språkvårdsfrågor till exempel kommer att/kommer diskuterades. I det här fallet skriver man: ”I dag är båda formerna fullt acceptabla”. Alla håller förstås inte med om detta, men så står det.
I tidningstext från 60- och 70-talet står det alltid kommer att. I en tidningskorpus från 1998 är det 90 procent kommer att. Under 2000-talet vinner kommer med 60–40 i nyhetstext, och i bloggtext är det snarast 80–20. Det är lätt att se vart språket är på väg.
Jag undersökte hur det förhöll sig med ”lovade göra” och ”lovade att göra”. Jag hade väntat mig att lovade göra skulle breda ut sig, men det var fortfarande en klar dominans för lovade att göra. Här går uppenbarligen förändringen ganska långsamt.
Man brukar säga att språkförändringar startar långsamt, för att sedan öka takten och så småningom långsamt ebba ut.
För en del av oss är kommer att det alternativ vi kommer att använda livet ut, inte minst i talets kommer-å.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska