Under åren uppdagades det ena fallet efter det andra och ett fasansfullt mönster tog form: de sexuella övergreppen mot gamla, försvarslösa kvinnor, utförda av anställda inom äldreomsorgen, blev fler och fler.
Mellan 2021 och 2025 polisanmäldes 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år. Det är en stor ökning jämfört med tidigare år. Många av de anmälda våldtäkterna ska ha begåtts i kvinnornas hem. Inte alla dessa våldtäkter har skett inom äldreomsorgen. Kriminologen Anders Östlund påpekar också att det handlar om anmälningar och inte domar, och att många av målsägandena kan ha varit förvirrade och dementa.
Men, säger han, ”av samma anledning kan man befara att det finns ett gigantiskt mörkertal här”.
Hur många kvinnor har våldtagits eller utnyttjats utan att kunna redogöra för vad som hänt – kvinnor som bara reagerar med ordlös rädsla och ångest? Hur många har berättat fragmentariskt och förvirrat och inte blivit trodda?
Vi minns 84-åriga Elsa i Uppsala som larmade till kommunen om att en av de anställda på hemtjänsten var obehagligt närgången. Ingen lyssnade på henne – och sedan blev hon våldtagen av mannen.
I samma kommun uppdagades det hur en annan man förgripit sig på fyra kvinnliga brukare. Men det var bara en av dem som anmälde, och först då framkom det, bland annat genom beslagtagna filmer, att mannen förgripit sig på minst tre andra kvinnor. Det säger något om mörkertalet.
I onsdags rapporterade Ekot om 82-åriga demenssjuka Gerd. En anställd inom hemtjänsten tog sig in i hennes lägenhet i Solna en sen söndagskväll och förgrep sig på henne. Mannen fälldes tack vare otvetydig teknisk bevisning. Han fick fängelse i fyra år men slapp utvisning, som åklagaren hade yrkat på. Våldtäkt av en försvarslös kvinna är tydligen fortfarande inte skäl nog för utvisning.
Trots de många avslöjandena uteblir upprördheten. Inga feministiska demonstrationer för äldre kvinnors rätt till trygghet och integritet arrangeras. Inga upprop. Ingen vrede. Inga #metoo-referenser. Knappt någon politisk debatt. Tidigare under året fick kommunerna rätt (plikt hade naturligtvis varit det enda rimliga) att begära utdrag ur belastningsregistret vid nyanställning. Det är givetvis bra, men som Anders Östlund påpekade i Ekot hade en majoritet av de gärningsmän han granskade inte dömts för några allvarliga brott tidigare. En kontroll av tidigare domar är således nödvändig, men långtifrån tillräcklig.
Och fortfarande har kvinnliga brukare inte rätt att begära kvinnlig hemtjänstpersonal, inte ens när det gäller hjälp att sköta hygienen. Den borgerliga regeringen tillsatte en utredning i somras som ska vara klar nästa sommar. En så enkel fråga borde kunna avgöras snabbare.
Hur kommer det sig att den här frågan tegs ihjäl under valrörelsen – medan annat fick oerhörda proportioner? Jag tänker inte minst på hur Svenska kyrkans företrädare oroade sig för den kristna högernationalismen och ställde sig i frontlinjen för att kritisera den strängare
arbetskraftsinvandringspolitiken och de så kallade tonårsutvisningarna (observera att det trots benämningen handlade om myndiga personer).
Även på den här sidan har vi kritiserat hur fyrkantig tillämpningen blev. Men trots att regeringen backade blev frågan en av valrörelsens mest uppmärksammade. Biskopar, präster och kristna debattörer hävdade att centrala kristna värderingar stod på spel.
Om våldtäkterna inom äldreomsorgen sa de ingenting. I senaste Axess skriver Nina Solomin om hur frånvarande hela äldrepolitiken var i valrörelsen, särskilt övergreppen. Hon lyfter fram det faktum att brotten ofta utförts av män med rötter i länder som Somalia, Irak och Syrien, vilket skulle kunna vara ett skäl till att inga forskare är intresserade av att klarlägga sambanden.
Kan gärningsmännens bakgrund också förklara varför de lilaklädda kyrkoledarna inte vill ta i frågan?
Det påminner nämligen om hur folkkyrkans män och kvinnor tiger om den särskilda förföljelsen av kristna runtom i världen. Kidnappningarna och de upprepade massakrerna i Nigeria, utförda av islamistiska grupper mot kristna, engagerar inte en bråkdel så mycket som till exempel kriget i Gaza gjorde. Det påminner om hur den ökande antisemitismen i Sverige ignoreras av samma ledargarnityr – eftersom det växande hotet mot Sveriges judar huvudsakligen kommer från den icke-västliga invandringen.
Man måste fråga sig: Är det bara när en fråga kan placeras in i ett välbekant ideologiskt paradigm som biskopar och kristna vänsterdebattörer vill stå på barrikaderna för ”kristna värderingar”? När udden inte kan riktas mot höger tycks kampen ointressant. När de postkoloniala teorierna om makt och rasism krockar med verkligheten tycks verkligheten få stå tillbaka.
Hur kan det råda en så öronbedövande tystnad inför de många anmälningarna om våldtäkter mot äldre kvinnor och risken för ett stort mörkertal? Hur kan en kristen kyrka som säger sig värna de svagaste och arbeta för rättvisa ignorera vad just de allra svagaste utsätts för? Varför engagerar denna pågående skandal inte de kristna humanisternas hjärtan och samveten?
Varför skriver de inte debattartiklar och framträder i SVT, darrande av vrede över att kvinnornas berättelser ofta har ignorerats, över att utländska våldtäktsmän som dömts till fängelse inte utvisas från Sverige? Var finns ropen på rättvisa när våldtäktsmännen efter några år i ett bekvämt svenskt fängelse får röra sig fritt i det svenska samhället igen? Var finns upprördheten över männen som med häpnadsväckande hänsynslöshet förgriper sig på svaga kvinnor i deras hem, under deras sista år i jordelivet? Var är den offentligt manifesterade avskyn, var är kritiken mot politiker som under lång tid fattat beslut som har skapat den här situationen – och som nu inte gör tillräckligt för att skydda kvinnorna?
Det finns ingen politisk konflikt i den här frågan. Och det säger något om hur oviktig den är för våra politiker. Hade den varit viktig hade oppositionen försökt hålla regeringen ansvarig – som man gör i varje annan fråga. Men eftersom intresset är så svalt lyser konflikten med sin frånvaro – vilket sorgligt nog tycks förklara varför de kyrkliga företrädarna inte heller ser sig manade att kliva fram. Finns det inga politiska poänger att plocka, inga demokratihot från höger att peka på, är också Svenska kyrkans företrädare oberörda.
Jag kan inte låta bli att tänka på Paulus ord till Timoteus om hur klandervärda de familjer och församlingar är som inte tar hand om sina änkor – alltså gamla, ensamma, värnlösa kvinnor. Genom hela Bibeln omnämns dessa i sammanhang som manar till rättvisa och barmhärighet. Men våra egna ”änkor” tycks vara den grupp vi ägnar allra minst tanke och omsorg. Kyrkan – särskilt kyrkan – borde ha stått på barrikaderna för denna grupp som själv saknar megafon.