Hur mycket är för mycket?
Det hade gått en knapp halvtimme när Carl Starfelt tog sig mot baksidan, hoppade av planen och signalerade för byte innan han bestämde sig för att rulla tillbaka in på planen igen. Där blev han sedan liggande i bosniskt straffområde med ansiktet i gräset, medan spelet pågick långt borta på andra planhalvan.
Någonstans kände det som kamelryggsknäckaren.
Hur mycket är för mycket? Sju, åtta, nio spelare...? Nä, det har Graham Potters gäng kunnat absorbera och ändå bibehålla struktur och funktion.
Elva spelare...? Ett helt lag? Det har vi också klarat av att hantera.
Men det här var alltså den trettonde spelaren att strykas ur truppen på en dryg vecka. Skulle vi även räkna in de långtidsskadade och de allmänt otillgängliga skulle vi nästan vara uppe runt tjugostrecket och klafsa runt.
Farsartat.
Kvar på planen fanns prick tre spelare som jag hade betraktat som förstaval med alla tillgängliga.
Och det borde ju inte kunna fungera. Inte mot det här laget, inte den här kvällen.
Under egentligen hela matchdagen hade såväl Sarajevo som den sjunkande gamla industristaden Zenica kraftsamlat för att ge sin allra största ett färgsprakande farväl.
Det hade marscherats och skanderats och saluterats, och när matchklockan väl tickade upp till den elfte minuten tändes hela höghuskomplexet bakom den norra läktaren upp i ett bengal- och fyrverkerihav.
Tjurskalligt landslag
Symboliken var svår att värja sig mot, för den åskådliggjorde verkligen att det här med Dzekos avsked var en angelägenhet för alla olika sorters människor häromkring. I de här höghusen på Dr. Abdulaziza Aska Borića bor tanter och barnfamiljer och friställda stålverksarbetare, och alla hade de öppnat upp sina hem och balkonger när pyroteknikbestyckade ultras knackat på och förklarat sitt syfte.
I precis vartenda fotbollsromantiskt manus skulle det här bli Bosniens kväll, Edin Dzekos kväll.
Men ett tjurskalligt, välorganiserat, hårdkokt svenskt landslag ville annat.
Ärligt skrivet trodde jag ju inte det. Graham Potter har fått lappa och laga med de halta och de lytta. Han har fått täta läckor med tuggummi och binda rep av sytråd – och någonstans går väl ändå gränsen? – men redan från start var det tydligt att vi ändå hade lyckats skrapa ihop ett pragmatiskt gult gäng som tänkte laga efter läge.
Jesper Karlström och Hugo Larsson bildade ett tätt block framför backlinjen, debutanten Hampus Skoglund fick hjälp och understöd av en arbetsvillig Alexander Bernhardsson.
Tränarhantverk
Vid bollvinster var Sebastian Nanasi och Besfort Zeneli kvicka i både fötter och beslutsfattande, och Viktor Gyökeres sprang precis som vanligt runt och var rätt briljant på det där glanslöst kantiga kraftpaketssättet.
Och vi höll ihop.
Trots att Gyökeres fick ett moraliskt korrekt mål bortgranskat, trots att Carl Starfelt linkade av och trots att en hel fotbollsvärld hoppades på något annat så höll vi ihop.
Inte riktigt hela vägen till en seger, men till en fin poäng och en genuint imponerande kurageinsats. Vi har fortfarande inte hållit nollan sedan Edin Dzeko var tonåring – typ – men i mina ögon var det här den mest betryggande, förtröstande försvarsinsatsen vi gjort under Graham Potter.
I ett läge där det hade varit så fantastiskt enkelt att hitta ursäkter och förlustförklaringar tog vi det vi hade, använde det förnuftigt och utgick från en trygg, tydlig grundstruktur.
Alltjämt är det mindre än ett år som har gått sedan svensk fotbolls stora självupplösning. Att vi redan kan prestera såhär – med den här laguppställningen – är nu inget mirakel. Men det är ett förbaskat imponerande tränarhantverk.