Det tog inte ens tio sekunder innan han fick en armbåge i bakhuvudet utan att domaren märkte det. En och en halv timme innan matchstart var det burop så fort en svensk ens försökte komma ut och känna på gräset. Det var hån mot de svenska målvakterna som värmde upp.
En riktigt mysigt fientlig stämning, precis som man vill ha den på en arena som egentligen bara är en IP med läktare när nationens störste någonsin lägger av.
Öronbedövande jubel när han springer ut till sin uppvärmning, hans namn ekande mot den mörka kvällshimlen. Bengalhav och fyrverkerishow från höghuset bakom ena kortsidan i den elfte minuten.
Men efter att Sverige fick börja slå den långa bollen på Gyökeres ganska tidigt för att ta sig ur den bosniska pressen, tog de sig sakta in i matchen på allvar. Kom in i en period där de hade mer boll och killen högst upp på topp påbörjade försöket att mot alla odds bli huvudperson här i kväll.
Det är svårt att föreställa sig exakt hur jobbig han är att möta.
Det är svårt att föreställa sig exakt hur jobbig han är att möta. Urstark, med ett hästskott och hundraprocentig inställning att fortsätta göra den absoluta skillnaden för det här laget med sina mål.
Men några godkända sådana kommer inte under den första halvleken.
När Gyökeres gör ett är handsgudarna fortfarande inte med det svenska landslaget. När Dzeko gör ett har bollen gått ut över kortsidan precis före det, och det går inte heller att godkänna.
Det var en bra första halvlek av Sverige. Trygga med bollen, ganska övertygande när de tvingades försvara. Men ju längre den led, desto mer var det som att ingen på riktigt ville göra någonting.
Det gick långsammare, kvaliteten sjönk en aning på alltihop, det var välkommet med en paus.
Kommer från noll förtroende i klubblaget till hundra procent självförtroende i landslaget.
När den andra halvleken kändes som att den gick i slowmotion valde Gyökeres att uppenbara sig igen. Alexander Bernhardsson var arbetssam som vanligt och därifrån var allt perfekt. Passningen, skottet, målet.
Hans tredje mål på lika många matcher var det sista Dzeko fick uppleva på fotbollsplan som landslagsspelare. Och det spelar så klart ingen roll för Bosnien när de summerar sin kväll, särskilt inte eftersom kvitteringen kom tio minuter från slutet och deras huvudfokus inte ens var matchen i sig.
Men för Sverige, i det läge de befinner sig i, betyder det allt.
Att Gyökeres kommer från noll förtroende i klubblaget till hundra procent självförtroende i landslaget är oerhört imponerande, och ett av de viktigaste verktygen Sverige har, oavsett om han faktiskt blir huvudperson eller inte i slutänden (det blir han så klart inte i kväll).
Men att laget lyckas prestera igen, när de både är mitt inne i en reparationsfas av sig själva och en farsartad frånvarosituation där varannan spelare snart blivit förkyld eller dragit baksidan, lägger grunden för vad som är mest värt att ta med sig härifrån.
Att det här äntligen är ett gäng som går att lita på.