Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På ön i Stockholms skärgård där jag tillbringat alla mina somrar finns ett utedass från slutet av 1800-talet. Det är fortsatt i bruk, kanske mest av nostalgiska skäl då det sägs härstamma från tiden då August Strindberg spenderade sina somrar på ön. Det rödmålade lilla dasset med toppigt sadeltak, beläget under en ek av det större och äldre slaget, är utrustat med så många som tre sitthål. Två parallella för de vuxna och ett mindre och lägre placerat för barn. Det speglar ett otvunget sätt att göra sina behov som inte överlevt till i dag. Att ”göra nummer två” tycks även ha varit ett tillfälle att umgås, eller att få lite sällskap efter mörkrets inbrott.
Det visar även att synen på ett av våra mest fysiska behov har gått från att vara något allmänt till att bli något enskilt, något som man inte vill dela med andra, inte ens sin närmsta vän eller livspartner. På liknande vis och i takt med samhällets modernisering har det kroppsliga och det ”äckliga” hos människan alltmer gömts undan från offentligheten i våra städer.