Songs in the key of life – the ep
Begåvning, kreativitet och talang är ord som framstår som både futtiga och otillräckliga när Stevie Wonder kommer på tal. Jämförelser med andra artister och kompositörer är orättvisa mot precis alla andra.
Som ingen annan är Stevie Wonder musik.
Hösten 2026 har han inte gett ut någon ny musik på 21 år. 1980 års ”Hotter than July” blev hans sista mästerverk.
Jag läste nyligen den brittiska journalisten Nige Tassells charmiga bok ”Truly gifted kids” om perfektionisterna i det utmärkta nordengelska popbandet Prefab Sprout. Ögonblicket av tunghäfta, overklighetskänsla och vördnad då de lyckas övertala Stevie Wonder att spela ett kort munspelssolo på deras ballad ”Nightingales” är en utmärkt beskrivning av Wonders legendstatus redan för tre decennier sedan.
Jag vet hur det känns. Våren 1995 träffade jag Stevie Wonder i Zürich för en intervju. När folk ibland frågar mig om vilken stjärna som har varit roligast att intervjua svarar jag alltid Stevie Wonder.
Han satt rakt emot mig i ett litet schweiziskt hotellrum med alper utanför fönstret och varje gång jag nämnde en låttitel ur hans enorma katalog började han sjunga den och försvann in i den, till en plats vi andra inte har tillgång till. Jag kan fortfarande både höra och se framför mig hur han med ett jätteleende brister ut i The Supremes ”Bad weather”, klappar händerna och karakteristiskt vaggande börjar dansa med huvudet bakåtböjt, till synes oförmögen att sluta. Och varför skulle han?
Mellan 1971 och 1976 gav Wonder ut sex album som utgör en fortfarande oöverträffad kronologi i modern musik.
”Where I’m coming from”, ”Music of my mind”, ”Talking book”, ”Innervisions”, ”Fullfillingness’ first finale” och ”Songs in the key of life” framstår tillsammans som något av soulmusikens progressiva zenit.
Men det är egentligen djupt orättvist, till och med felaktigt, att försöka begränsa Wonder till en genre. Musiken på de här albumen är liksom själva målbilden för vad musik utan begränsningar, i full eklektisk frihet, faktiskt kan uppnå. ”Songs in the key of life” är musik i sin mest renodlade och, skulle man kunna hävda, slutgiltiga form. Den utgör ju än i dag en smått ouppnåelig måttstock för precis allt som har kommit i dess kölvatten.
Vårdslöst klämde han gärna in tre perfekta poprefränger i en och samma låt. Varför inte? Det kom ju alltid minst lika många nya nästa morgon. Tills det en dag inte längre gjorde det.
Om tre veckor ska den nu 76-årige Wonder framföra ”Songs in the key of life”, dubbelalbumet som den här hösten fyller 50 år, i sin helhet på 3 Arena i Johanneshov.
Jag är nästan orimligt förväntansfull.
Som en liten födelsedagspresent till ”Songs in the key of life” har han smugit ut en ep med fyra tidigare opublicerade sånger från de inspelningarna. I en popkontext är det fullt jämförbart med ett knippe nyupptäckta James Joyce-noveller, en okänd van Gogh eller ett ospelat Shakespeare-drama.
Huruvida just de här fyra låtarna är bättre än något av det som faktiskt gavs ut är en högst ointressant angreppsvinkel. Det fantastiska är hur de ger oss en möjlighet att i 20 alldeles för korta minuter transporteras till Wonders kreativa verkstad där några av världens främsta jazzmusiker spontant slår piruetter kring Wonders röst och melodier.
Musikerna han omger sig med – Herbie Hancock, George Benson, Minnie Riperton och harpisten Dorothy Ashby för att nämna några – tillhör erans dokumenterat skickligaste. Wonder får dem ändå att prestera snäppet över sin förmåga, som försöker de nå en Gud. Själv behöver han ju egentligen bara befinna sig i ett rum för att den allra renaste funk ska uppstå.
Musiken verkar rinna ur Stevie i en sådan hastighet att det bara handlar om att hinna fånga den innan han har rusat vidare. Det är så det låter; en inblick i en helt vanlig tisdagseftermiddag i Wonders skapande på dess absoluta topp.
Musik – ny eller gammal, det spelar ingen roll – blir, rent objektivt, sällan bättre än så här. Att det på den här ep:n knappast rör sig om mer än demoversioner, fortfarande i högsta grad under konstruktion, spelar ingen roll. Det gör det bara vackrare, en än mer unik dokumentation av ett musikgenis skapelseprocess.
Och musiken är ju redan fullkomligt sublim. Man känner i varje andetag att konsten som formas står i odiskutabel direktkontakt med en högre makt.