Ibland kan en landslagshöst kännas som ännu en vända i en ändlös vinkelvolt.
Ytterligare en bortaresa till ett Köpenhamn eller ett Genève som ser likadant ut som alltid. Ännu ett par halvt oförtjänta segrar mot Polen inför knappt 25 000 på nationalarenan.
Den här gången är det annorlunda, och flyget behöver knappt ens ta mark för att understryka det.
Från landningsbanan ser man bort över Tunel Spasa - Frälsningens tunnel - den enda vägen ut ur belägringens Sarajevo under kriget.
Det var genom den här underjordiska tunneln som spelarna kravlade sig ut för att kunna genomföra Bosniens allra första landskamp för drygt 30 år sedan.
Mycket har hänt sedan dess, men det svenska herrlandslaget har faktiskt aldrig varit här förut.
”En unik match”, sa Graham Potter vid ett presspodium på ett av Sarajevos spahotell, och den formuleringen hade han täckning för i alla fall tre, fyra gånger om.
Det här är en unik match för att två alltmer sammantvinnade fotbollsnationer ska mötas, i ett läge där tre svenskfödda spelare representerar Bosnien.
Det är förstås en unik match eftersom hela huvudstaden - hela nationen - badar i tacksamhet gentemot Edin Dzeko.
Mitt i ett frånvarokaos
Och för den delen så är det ju även en rätt unik match då Sverige är mitt uppe i ett frånvarokaos som aldrig tycks lätta, för att vi har med oss tre spelare som inte ens hunnit träna med laget.
Ända sedan han tillträdde har Graham Potter predikat behovet av att bygga upp en stabilitet i det här laget - men hur upprätthåller man stadgan i ett nybygge när fundamenten rycks bort hela tiden?
Vi får väl se ikväll.
Trots allt lappande och lagande kan vi ju fortfarande få ut elva dugliga landslagsspelare på planen ikväll - men är det detsamma som ett startklart landslag?
Gissningsvis prioriterar vi att stå kompakt, att hålla tätt.
Den bakre halvan av laget är så gott som intakt - där vi även säger morsning till Hampus Skoglund - och Viktor Gyökeres kan alltid göra två mål av en halvchans.
Samtidigt är det här inte en match som kommer avgöras på det taktiska ritbordet.
Bosnien tänker vinna, eftersom de tycker att deras ikoniske kapten förtjänar det. Punkt. Några av deras yngre stjärnskott har pratat om en vilja att ”dö på planen” för Edin Dzeko - och även om jag inte ifrågasätter professionalismen är jag väl inte övertygad om att Carl Starfelt går in i fredagskvällen beredd att offra livet på en lerplan i Bosna-dalen.
Respekt för Edin Dzeko
Eftermiddagssolen hade redan hunnit sjunka när vi körde in i den gamla kol- och stålstaden Zenica.
Det är en stad som ger intrycket av att ha framtiden bakom sig. Efter 144 års brytning har både kolgruvan och stålverket stängt ner under 2026.
Visserligen sägs det att det ska byggas en helt ny nationalarena här, men det tror jag när jag ser det.
Ikväll är det match på gamla Bilino Polje igen, på en trång, liten arena som frusit fast i det jugoslaviska 1970-talet.
En frånvaroplågad mellanomgång i B-divisionen av Nations League….? Både ja och nej.
Det är en unik match som väntar ikväll, och jag förväntar mig att vi bidrar till den snarare än bara deltar.
Hugo Larsson och Hampus Skoglund har fått varsin individuell jättechans, Sebastian Nanasi och Besfort Zeneli ska bevisa att kliven de tagit är så stora som vi hoppas.
Jag tror ju det blir tufft, men erbjud mig en pinne och jag grabbar tag i den med schwung i svingen.
Ikväll ska vi alla visa vår respekt för Edin Dzeko. Det bästa sättet vi kan göra det på är att låta honom spela sin sista landskamp mot ett riktigt bra fotbollslag.