Den kroatiska journalisten Slavenka Drakulic är död. I en tid när politiker hanterar konflikter med upprustning och folkfördrivning blir hennes texter ovärderliga. Hon skulle ha behövts nu, mer än någonsin, skriver hennes svenska förläggare Dan Israel.
Våren 1993 läste jag en artikel i Dagens Nyheter. Den kroatiska författaren Slavenka Drakulic intervjuade en bosnisk kvinna som blivit våldtagen av fyra serbiska soldater. Kriget i det forna Jugoslavien hade pågått i två år och polariseringen var fullständig. Inte bara bland de människor som plötsligt blivit dödsfiender till sina grannar. Även bland politiker och opinionsbildare var uppslutningen bakom någon av de stridande parterna – må de ha varit serber eller kroater – total. Skildringarna av de brutala övergreppen från båda sidor var fasansfulla, och här fanns inga nyanser.
Förmodligen var det därför Slavenkas artikel drabbade mig som en hammare i huvudet. Hon skildrade en människa, en kvinna, som gick att förstå och känna empati för. Genom små detaljer, som hur kvinnans man höll henne i handen under intervjun, blev berättelsen inte förlamande mörk, utan ingav en känsla av hopp.
Jag kastade mig över telefonen och köpte de svenska rättigheterna till Slavenkas senaste bok ”Balkan Express”. Redan samma höst gavs den ut på Ordfront och Slavenka kom till Sverige som vår gäst på Bokmässan. Det var början på en lång vänskap.
Slavenka var intelligent, skarp och hade en syrlig humor. Hon var en öppen feminist i det patriarkala Jugoslavien. Hon vände sig mot den ultranationalistiska chauvinismen i Franjo Tuđmans Kroatien. Det ledde till en våldsam hetskampanj mot henne, som fick henne att lämna landet och flytta till Wien, där hon träffade sin blivande man Richard Swartz.
Slavenka hade många strängar på sin lyra. Hennes relation till det kroppsliga var alldeles speciell, antingen hon skildrade en bokstavligen förtärande kärlek i boken med samma namn (utgiven på svenska 1998) eller den ljuvliga känslan när hon för första gången efter njurtransplantationen kan kissa (”Rädslan i kroppen”, 2002). Men hon kunde också med humor och skarpsinnighet visa att Sovjetunionens fall inte orsakades av bristen på frihet, utan på bindor och mensskydd.
En bok jag sätter högt är ”Som om jag inte vore där”. Slavenka besökte krigsförbrytartribunalen i Haag för att samla vittnesmål från de många våldtagna kvinnorna, men märkte att det inte gick att göra en bok av det. Materialet var för överväldigande. Ingen skulle orka läsa. Hon valde i stället att skriva en roman om en kvinna som blir utsatt för övergrepp i ett läger, men lyckas uthärda, överleva och komma tillbaka till livet. Boken blev kurslitteratur i juristutbildningen på svenska universitet och filmades med Stellan Skarsgård i en av rollerna.
En annan av Slavenkas drabbande skildringar är berättelsen ”Vårt behov av monster” i ”Balkan Express”. Den handlar om Borislav Herak, en serbisk soldat som döms till döden för att ha begått 16 våldtäkter och 32 mord. Rättegången gör honom till symbol för alla de övergrepp som begåtts under kriget, ja han blir den personifierade ondskan. Men genom att utse honom till det, menar Slavenka, lurar vi oss att tro att bara monster kan utföra sådana handlingar – aldrig vi själva. Hon skriver: ”Det är därför vi behöver monster, vare sig monstren är människor, hela nationer, stater, geografiska regioner eller olika kulturer – vi behöver dem för att två våra egna blodiga händer.”
I en tid när politiker återigen föredrar att hantera konflikter med upprustning, krig och folkfördrivning blir Slavenka Drakulics texter ovärderliga. Jag saknar hennes röst och jag saknar henne själv. Hon skulle ha behövts nu, mer än någonsin.
Slavenka Draculic 1949–2026
Född i Rijeka 1949, uppvuxen i flera städer i dåvarande Jugoslavien.
Examen i litteraturvetenskap och sociologi 1976 vid University of Zagreb.
Journalist, essäist och romanförfattare med fokus på feminism, nationalism och det postkommunistiska Europa.
Internationellt uppmärksammad för böcker som ”Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna” och ”Som om jag inte vore där”.
Publicerade texter i bland annat The New York Times, The Guardian och Dagens Nyheter.
Sedan 1990-talet periodvis bosatt i Sverige.
Efterlämnar maken Richard Swartz och dottern Rujana Jeger.