Trender går, som så mycket annat, i cykler. Men har man redan varit med om dem en gång, är man inte nödvändigtvis speciellt pepp på dem när de kommer tillbaka.
Superlåga midjor på jeans till exempel? Nej tack. Aldrig mer. Jag har redan gjort mina hundår i denimplaggen som gud glömde.
Och svenska såpoperor av den gamla 80- och 90-talsskolan, nu i strömmad form? Nej. Bara om jag får betalt för att se dem.
Men det får jag ju faktiskt. Så nu har jag tittat på SVT:s höstsatsning på ”modern såpa”, som heter ”Hunger” och kretsar kring en familjeägd restaurang belägen i en lite mindre, icke namngiven svensk ort.
Och fått känslan av att SVT nu backar in i framtiden i jakten på den yngre publiken.
Vilket i och för sig kanske inte är helt fel tänkt. Hyperoptimerade mikrodramer för mobiltittande och rekordkorta koncentrationsspann är på stark frammarsch, så snabb och förenklad dramatik ligger i tiden, och kanske funkar det här för en generation som aldrig upplevde såpoperornas guldålder. Och alltså inte förstår att det var en tid vi inte vill tillbaka till.
Och visst är ”Hunger”, om inte annat, bättre än Camilla Läckbergs ”Strandhotellet”, som kom 2023 och verkar ha gått förbluffande bra för Viaplay.
Men med det sagt. Hjälp.
”Hunger” börjar med att den osköna, buffliga och halvalkoholiserade krögarpatriarken Tommy (en typecastad Göran Ragnerstam) kollapsar och läggs in på sjukhus, och fortsätter med att hans barn Agnes (Matilda Källström) och Oscar (Rasmus Savic) tar över hans gamla restaurang Tegelvalvet och gör om den till det nya hippa haket Hunger.
Och det hela är som ett misslyckat samlag mellan ”Skilda världar” och ”The Bear”, där allt liksom går i otakt, åldersskillnaden är för stor och ingen lär bli nöjd i slutänden.
För ja, att man har tittat på Christopher Storers hyllade restaurangdrama-sensation och fått feeling för att göra en svensk fattigmansversion i en småstad (dock med så små medel att man inte ens verkar ha hunnit, orkat, eller haft råd med, att lämna Stockholmsområdet och söka upp en faktisk småstad) är så uppenbart att man blir sekundär-generad.
Och medan det förstås finns andra gamla svenska såpor att jämföra med än ”Skilda världar”, ligger just TV4:s måndag-till-fredag-pionjär allra närmast till hands eftersom det även här finns en pikant sexuell detalj mellan syster och bror med i bilden.
Även om det faktum att Agnes och Oscar blir buksyskon med varandra lämnas märkligt okommenterat, som om det vore den naturligaste saken i världen att de har haft ihop det med samma tjej.
Tjejen i fråga spelas för övrigt av Hanna Ferm, som gör så gott hon kan i rollen som en lokaljournalist med ständigt dåliga hårdagar – men förhoppningsvis inte har hunnit säga upp sig från sitt artistjobb.
Men värst går det nästan ändå för Nina Zanjani, som gör ett otacksamt jobb som den elaka styvmodern, som har kommit direkt från 1993 års hetaste såpa för att smyga runt i skuggorna, smida ränker och sabotera.
Man kan nästan höra signalerna från för länge sedan pensionerade manusförfattare, som ringer och vill ha tillbaka sina typer och sina cliffhangers.
Och jag både tror och hoppas att SVT underskattar sin yngre publik.
FJELLBORGS FAVORITER
Öster om Eden
John Steinbecks klassiska roman, om tre generationer av den amerikanska familjen Trask och om valen vi gör mellan ont och gott, har blivit en välgjord Netflix-serie i händerna på Zoe Kazan. Med Florence Pugh och Christopher Abbott i de bärande rollerna.
Matlock
Kathy Bates spelar huvudrollen i det här hyllade juridiska dramat från CBS, som delar namn med den gamla serien från 1986 men har skruvat till premissen ordentligt. Har sänts i USA sedan 2024 och har nu äntligen tagits till Sverige av Netflix.
South Park
28 säsonger av den här animerade evighetsmaskinen med snart 30 år på nacken finns sedan en tid tillbaka på Viaplay. Och där har precis även sju specialer lagts till, om bland annat covid, Ozempic, streamingkrig och Onlyfans.